The Bombettes lockade störst publik

MINIFESTIVAL
Shout out Night
Kulturens hus, lilla salen
Lördag
Jag ska erkänna att jag inte har allt för högt uppställda förväntningar inför lördagens minifestival Shout out Night bestående av fyra band. Den här typen av drogfria arrangemang med lokala band brukar inte locka fler än de närmast sörjande, speciellt inte såhär nära inpå skolornas terminsslut.

Första intrycket av festivalen är också ganska ljummet. Bodenbandet Camp for Comedians spelar för en relativt tom lokal, där besökarna sitter efter väggarna och verkar måttligt peppade. Frontmannen Richard Thornéus är rätt bra på sin gitarr men behöver slipa ordentligt på sången. Det fejkade, amerikaniserade uttalet av låttitlarna går inte heller hem hos publiken. I två avslutande nummer, "2001" och " Polaroid", hittar jag ändå ganska bra driv och frön till ett eget Camp for Comedians-sound.
- Vi har haft ett bra år, säger Hamngatans snedluggade sångare Rasmus Winblad. Och det är bara att instämma. Bandet var bra redan förra sommaren. Nu är de ännu bättre, med två trumset i ryggen. Hamngatans spelning är en krumbuktisk happening i skum belysning och gitarrplinkande i de högre oktaverna. Kanske har det gått lite inflation i Hamngatanspelningar, åtminstone för min del. Jag tror det är fjärde eller femte gången på ett år jag ser dem. Jag har sett bandet både bättre och sämre än denna kväll. Hamngatan verkar längta efter att spela nytt material, men fortfarande är det låtar som "Frank" och "Talk Talk Talk" som är mest vägvinnande.

Threatened Monkey är ännu ett band i utveckling. Nu börjar också publiken hitta in till lilla salen. Sångerskan Jannine Sandström Oja har utvecklat sitt scenspråk sedan jag såg henne sist och svävar nu liksom runt på scenen med lugna vingslag. Jag hade önskat mig mer sång i ljudbilden, men det är knappast Threatened Monkeys fel. Nya låtarna "Mary Shelley" och "Enter" kan tyvärr inte mäta sig med den gamla tisdagshiten "Duct Tape". Men visst är det en njutbar spelning.

Umeåbandet The Bombettes har kvällens största publik (skulle tippa på typ 50) och inleder starkt. Det är kvalitetsskillnad på bombetterna och det övriga startfältet. Med några EP:s och en USA-turné i bagaget vore det väl konstigt annars. Frontkvinnan Elin Hellrönn (med rötter i Luleå) säger så många könsord inför "Cock rock" att hon känner sig tvingad att be om ursäkt efter låten. Hon behöver inte be om ursäkt. Hennes rätta element är på scenen och där blommar hon ut fullständigt. Däremot trappar den höga energinivån av mot slutet. Krutet bränner The Bombettes redan i början, och mot slutet behöver nya låten "You You You" nästan bärhjälp för att ta sig över scenkanten. Publiken tar dock emot den med öppna armar.