Strax efter jag har efter jag parkerat cykeln i Stadsparken står jag knäböjd tillsammans med Matilda Karlberg och Louise Korvi. Vi rycker ogräs i den rabatt som vi har fått på vår lott att förändra till det bättre. Tjejerna är 16 år, har nyligen gått ut grundskolan och har nu hamnat på sitt första jobb. Det skrattas, babblas, fnissas och känslan är att det är långvariga vänner som nu jobbar ihop.
– Nej, vi började här förra veckan och innan det har vi aldrig setts. Men nu har vi roligt ihop, säger Matilda och förklarar att det var en blyg stämning när nio ungdomar strålade samman förra måndagen. Att hon pratade med alla, men att "Louise var den enda som svarade". Nu, en vecka och en dag senare, varvas maskrosryckningar med filosofiska frågor.
– Igår pratade vi om rymden, spöken och vad som händer efter döden medans vi jobbade, säger Matilda.
"En fostringsgrej"
Innan jag träffade tjejerna var det Ludwig Lundström Rova som tog emot mig i Stadsparken, han påpekade direkt att jag måste ha arbetshandskar, vilken ställning som är bäst att utföra dagens jobb i och att ifall det regn som då duggade skulle tillta, skulle det bli ett brejk på närliggande Stadshotellet. Ludwig gjorde det enkelt att förstå rollen som grupphandledare för nio ungdomar som feriejobbar. Rå om, se till att förutsättningarna blir bra men också att uppfostra.
– Jag är hård med tiderna, man måste lära sig hur det är i arbetslivet. Kommer någon sent flera gånger kräver jag en förändring, annars blir det en konsekvens. Lite som en fostringsgrej, säger Ludwig och förklarar att konsekvensen kan vara löneavdrag. Ludwig läser till lärare i Umeå och ser sommarens jobb som en bra förberedelse till kommande yrkesliv.
Efter att jag två gånger lutat uppdragna brännässlor mot armen blickar jag nöjd ut över den plätt Matilda, Louise och jag framgångsrikt har rensat.
– Efter att vi har gjort något har vi ställt oss och kollat och liksom känt "fan vad duktiga vi är", säger Matilda och Louise känner att hon ofta skulle vilja ta en bild av före/efter.
Jag har inga problem att förstå stoltheten eller hur Louise numera reagerar om hon ser en ful rabatt. "Åh, den här borde fixas".
Mobilförbud
Under de gemensamma rasterna är det inte tillåtet att lämna gruppen och just idag är det i regnets namn samling under Stadsparkens scentak. Oscar, Nicolina, Ellen, Alexander, Ebba, André, Sara, Louise och Matilda får femton minuter att snacka, sitta, dricka, vila och kolla telefonen innan Ludwigs röst höjs. "Nu tror jag bestämt att rasten är slut" betyder tillbaka till rabatterna.
– Vi får inte ens titta på telefonen för att se vad klockan är. Jag tror att det är för att man inte ska börja med det och sedan blir det att skicka sms och sånt, säger Matilda.
De unga kollegorna säger att de har förståelse för reglerna och att de uppskattar Ludwigs rakhet. Att de har hört rykten om klasskompisar som fått handledare "som bara bossar", men det gör inte deras Ludwig.
Pensionärsberöm
Efter lunch brukar scenen intas av Lillans personal som spelar musik i parken. Ett välkommet inslag i arbetet för Matilda och Louise, i dag gör dock vädret att konserten uteblir. Andra uppskattade inslag i ett emellanåt monotont arbete är förbipasserandes beröm. Berömmet kommer nästan uteslutande från pensionärer.
– Det är kul att folk uppskattar det vi gör och det ser så glada ut när de säger att det är fint. Det är ju kul, säger Louise och Matilda minns en särskild man:
– Det var en som stannade med permobil eller vad det heter. Han sa "man hör så mycket dåligt om dagens ungdomar. Men det gäller inte er. Jag ser hur bra ni jobbar och hur fint det blir".
Vad som sägs om dagens ungdom ska jag inte uttala mig om. Men det sistnämnda är jag den förste att skriva under på.