Den här samlingsutställningen i regionhusets foajé, som består av 68 verk, är lättsam och kanske mest spännande för sina olika tekniker. Grafik, skulptur och måleri samsas i en behaglig rondellvandling. Teknikerna är emellanåt utforskande såsom Christina Nina Alméns fleecetavla med vägen som slingrar sig in bland bergen. Den är spännande att gå nära, och då förundras över hur dessa tovade plasttrådartrådar (eller vad det nu än må vara för material) kan visa sig så avbildande i motivet på håll. Detsamma gäller för Linn Winnerstads skulpterade Ulgga – som åtminstone delvis måste vara tillverkad av papper. Det som ser ut (om man går nära)att vara urklipp från matvaruaffärernas reklamblad eller möjligen NSD. Materialet är spännande, men ugglan kanske inte direkt hoar ut någonting för betraktaren att förundras över.
Andra motiv, såsom Helena Bergmans pratande gestalter i grafik, är väldigt försiktiga i sina uttalanden. ”Näe nu flyttar jag”, säger den ene. ”Mäh, sluta gnäll”, säger den andre. Kul som seriestrip kanske. Men här på en konstutställning vore det mer spännande om figurerna verkligen tog bladet från munnen. Annars drar det åt sockersöt väggbonad. Om det nu inte är vad Helena Berman vill åstadkomma. Då får man lyfta på hatten och hellre se på hennes fullträff, ”Det visste jag väl”, grafiken av flickan som ser så nöjd ut.
”Till minne av sommaren” 2017 heter Linda Ekersunds åskdundrande akvarell som via blixtar, eller möjligen genom en tornado eller två, förbinder himmel med jord.
Ännu mer tilltalande i sammanhanget är Linn Winnerstads grafik med insekter som vid en närmare titt är mekaniserade med inälvor av kugghjul. Det påminner i sin stil om futurismen. Men detta att mekaniseringen flyttat in i tarmsystemet uppfattar jag som en replik till vetenskapens syn på livets uppkomst. Av en slump är du kommen, och att allt rör sig just som en mekanisk följd av händelser, helt utan gudomligt ingripande.
Den gemensamma nämnaren för dessa damer är att de gått Konstskolan på Sunderby folkhögskola och med denna utställning signalerar att de förväntas stå på egna ben. Här och var glimmar det alltså till, även om helhetsintrycket alltså var av det mer lättsamma slaget.