Dan Swärdh har varit med från början. Det var han som tyckte det var en god idé att gå från amatörteater till en fri grupp. Året var 1987 och i helgen firar Teater Scratch trettio år.
Men för Dan Swärdh personligen startade teaterintresset tidigare än så. I skolan gick det inte så bra för honom, han är dyslektiker, men så hittade han sin grej i teatern.
– Många skådespelare är dyslektiker, Sif Ruud var det. Det är ju bra att man blev teaterarbetare och inte sitter i fängelse. Dyslektiker är överrepresenterade i fängelset, vet du det, säger han, medan han plockar bland affischer och bilder från trettio års produktioner.
Om dyslexin var Dan Swärdhs personlig ingång till teatervärlden så hittar man ursprunget till Teater Scratch i en ungdomsrörelse som bildats eftersom det på den tiden fanns 11 000 norrbottniska ungdomar som var arbetslösa. Dan Swärdh var en av profilerna i gruppen. Rörelsen arrangerade bland annat en demonstration som samlade 3 500 - 4 000 demonstranter från hela länet till Luleå lördagen den 7 april 1979.
– 7:e april-rörelsen blev hysteriskt stor. Det var rätt grej i rätt tid. En DN-reporter kom upp och följde oss i två dygn, jag kommer ihåg det fortfarande, berättar Dan Swärdh.
För att få ut sitt budskap använde sig rörelsen av alla möjliga metoder. Ett av dem var gyckelspel och gatuteater. Ämnena var arbetslösheten och möjligheten att få jobb där du bor.
– Det var kopplat till tycka, tänka och fundera. Det spåret är viktigt för det leder till den fria teatern. Mycket av vårt arbete handlar ju om det, att man ska tänka, man ska fundera på något, vi ska ställa många frågor ... men inte alltid ha svaren, säger Dan Swärdh.
Från att ha spelat på gator och torg så startar han Scratch amatörer samtidigt som han jobbar på järnverket. Scratchs första produktion var "Korv och Kultur på Norra Örnässkolans aula. Publiken består i första hand av mamma och pappa, övriga släkten och kanske några till som Dan Swärdh uttrycker det.
– Efter fem-sex år med amatörteatern tycker jag att vi ska bilda en fri grupp, försöka bli professionella.
Den första föreställningen blir barnpjäsen "En natt i februari" skriven av Staffan Göthe, som växt upp i Luleå.
– Spela barnteater – det gör du för det är det du säljer, hela frigruppsvärlden gör så. Du säljer till skolor, säger Dan Swärdh.
Under de trettio år har ekonomin förändrats. Framförallt hände det mycket i skolvärlden på 90-talet.
– Innan des var det någon som satt på skolkontoret som hade ordning och reda, en plånbok och pengar på kontot. Sen skedde en struktuell förändring som gjorde det svårare, menar Dan Swärdh.
Sommaren 1988 är en av de stora höjdpunkterna i teaterns historia. Då var Luleå kommun värd för en internationell segelbåtstävling.
– Det här är roligt för det är en jättegrej i Luleå. Under den här sommaren är det som kommunen släpper på tyglarna, de blir som galna.
Då passar teatern på och erbjuder sig att spela på Gültzauudden.
– Jaaa, säger kommunen, och är helt obyråkratisk. På den tiden kunde man också få ams-medel, så jag får alltså pengar för att kunna anställa 20 skådisar under en månad och då kunde vi sätta upp "En midsommarnattsdröm".
Premiären var på midsommarnatten, föreställningen startade 23.00 och publiken kom. Det var fest i stan.
– Det blev kanonväder under de veckorna, medelhavsväder. Men den stora grejen är att det var obyråkratiskt, säger Dan Swärdh.
Det var mycket folk involverade i pjäsen. Förutom de 20 professionella skådisarna var det ett 40-tal amatörer. Tack vare att en av skådespelarna hade varit svetsare på varven i Malmö kunde man tillexempel tillverka en vridscen utan problem. Sen hade man en gris med i pjäsen.
– Grisen Kreon. Vi hyrde lokaler av Konsum längst upp ett av hörnet på Ebenser. Där fick Kreon bo i ett av rummen, säger Dan Swärdh.
En av skådespelarna, Staffan Hammar, utnämndes till grisskötare eftersom hans mamma hade grisar. Staffan Hammar hade två roller i pjäsen, en av dem med gris och en utan.
– När han inte hade grisen med på scenen så kände ju grisen igen hans röst och skrek, de är ju som hundar. Kreon blev jättetjock för det enda sättet att få tyst på honom var att mata honom med äpplen, minns Dan Swärdh.
Han säger att det var den succén som satte Teater Scratch på kartan.
– Då är man med på tåget, då börjar fabriken, säger han och syftar på teaterarbetet de kommande åren.
Det blev fler sommarteatrar, arbetsplatsteater och barnteater. De jobbade med kabaré och musik, de gör en cd. Till exempel satte de upp en barnpjäs "Utan hyfs och fason" baserad på en bok av Gunilla Bergström. Den handlar om Bill som är bror till Bolla som är autistisk. Bolla river papper och skrattar.
– När vi spelat färdigt räknade skådisen som spelade Bolla ut att hon hade rivit papper och skrattat i fyrtio timmar. Men det stora var när en kille i publiken kom fram efteråt och sa "Ni har spelat mitt liv". Han var själv bror till ett handikappat syskon. Då är man nöjd, konstaterar Dan Swärdh.
– Till exempel har vi spelat för alla anställda på Järnverket minst två gånger, säger Dan Swärdh.
Det har ständigt varit en ekonomisk kamp. Tre gånger har teatern varit nära konkurs. Alldeles i början finansierades lönerna till de få anställda skådespelarna med ams-pengar eller ungdomspraktikpengar. Men ofta har det varit knaggligt med pengarna. En vändpunkt var när Marie Wallsten anställdes som teaterchef 2008. Hon var med och vände ekonomin till det bättre genom att framförallt begränsa de fasta kostnaderna.
– Teatern hade för stora och dyra lokaler på Kronan. Men så träffade vi Galleri Syster som också arbetade med jämställdhetsfrågor. Vi brukar säga att vi blev kära i varandra, säger Marie Wallsten.
Scratch och Galleri Syster började jobba med varandra med ämnen som jämställdhet och feminism och flyttade så småningom ihop i lokalen på Sandviksgatan. De vässade också sitt arbete med att sälja in barnpjäser till skolan. I stället för att sitta och vänta på att skolor skulle höra av sig började de uppsöka skolor för att visa vad de kunde erbjuda.
– Vi fick i princip napp på varenda ställe vi besökte, minns Marie Wallsten.
Och det är barnpjäser, främst riktade till mellanstadieåldrarna, som är en stor del av verksamheten. Det tillsammans med konferens- och företagsteater som kombineras med föreläsning om kroppsspråk eller känslor.
– Vi är ju experter på känslor i vår värld, säger Dan Swärdh.
Verksamheten innehåller också mindre föreställningarna som ges i bygdegårdar på så kallade småplatser.
– Det är inte de klassiska kulturhusen precis. Men spelar man på en bygdegård kommer nittio procent av befolkningen. Nu i höst ska jag ut med en föreställning som heter "Vad sa du att du sa?", berättar han.
Han vet inte hundra procent hur många olika föreställningar det har blivit under de trettio åren. Kanske 40-50, kanske till och med 70 som anges i en äldre tidningsartikel. Men han vet att Teater Scratch ett år körde 20 000 mil och att en gång var det en i publiken som satt med ryggen emot när föreställningen började.
– Det var en äldre kvinna på en bygdegård, hon var tvungen att vänja sig men efter pjäsen fortgick satt hon till slut rakt fram och tittade, säger Dan Swärdh.