18 år gammal visste regissören och Vaplan-bon Joakim Rindå vad han var tvungen att göra: flytta till stan. Bara där kunde han som homosexuell ha ett fritt liv. Eller? Just de föreställningarna utmanar han och skådespelarna i Riksteatern och Folkteatern Gävleborgs föreställning ”Landet inuti”.
– Jag har funderat på det beslutet. Varför upplevde jag det som så självklart att jag skulle dra? Det finns en väldigt stark berättelse om staden som platsen för självförverkligande och framgång medan landsbygden porträtteras som trög och fördomsfull, säger Joakim Rindå, som aldrig provade att leva öppet som homosexuell i sin hemby.
Inför ”Landet inuti” pratade teaterensemblen med hbtq-personer på ett tiotal orter över hela landet. Deras berättelser om hur det är att vara queer på landsbygden är bärande i föreställningen. Och erfarenheterna skiljer sig åt.
– Människor ”blir inte kvar” utan väljer att stanna. Alla generella bilder av hur det är i staden eller på landet är grova förenklingar eller rena felaktigheter, säger Joakim Rindå.
Att bo nära djur eller att ha ett intresse för motorfordon är skäl för vissa att stanna. Andra vill leva nära familj, vänner och på platsen där de har växt upp. Att ta del av berättelserna blev som ett sorgearbete för Joakim Rindå, ett återknytande till sin hemby. Vem skulle han ha varit om han stannade?
– Jag var helt utan bilder som jag kunde spegla mig i hemma om att det går att leva som lycklig bög där. Då är det lätt att få för sig att det inte går. Men människor lever på alla möjliga sätt på alla möjliga platser.
Självklart finns det också svårigheter för dem som stannar. Berättelserna i ”Landet inuti” tar upp ensamhet, eller logistiska besvär med att träffa någon. Ibland blir det dråpligt: en person som surfade på dejtingsajten Cruiser insåg att den enda homosexuella personen online från hembyn satt bredvid, i samma datorrum.
Rädslan för våld fick vissa att flytta. En av de intervjuade fick däcken sönderskurna. Men nästa dag ringde ett kommunalråd upp och bad om ursäkt för att hen inte hade gjort mer för queerpersoner. Skulle det ha hänt i Stockholm, undrar Joakim Rindå. Eventuella problem är inte knutna till platsen, anser han.
– Det var ganska nyligen som vi började prata om storstadsnormen, men vi behöver mötas och byta berättelser med varandra för att hitta ett språk. (TT)