Anna Azcarate hastar kisande och solglasögonförsedd in genom dörrarna till teaterhuset. Hon är på flykt undan det skarpa sken som uppstår när vårsolen reflekterar snötäcket över isen i Norra hamn i Luleå.
– Gud, vad vitt det är! Jag har aldrig lidit av mörkret här uppe, för mig är det ljuset som är det skoningslösa. Jag vill bara gå och gömma mig. Allt syns, alla lögner, allt man gör. Jag tycker att det är jättehärligt under den mörka tiden. Den förlåter, man får krypa in i den.
Hon kom till Norrbottensteatern direkt från Scenskolan, var anställd i 25 år och blev kvar i över 30.
– Jag är alltid snabb på att rota mig, och det var bäst för mig att stanna här. Min pappa hade precis störtat på en flyguppvisning och det var väldigt jobbigt för oss i familjen. Så jag stannade, och brukar säga att moderskeppet i mitt teateruniversum har varit Norrbottensteatern.
Till teatern kom hon med höga förväntningar:
– Det var den coolaste teatern i landet, en otroligt livaktig, bullrig och nytänkande teater på många sätt – inte minst i mötet med den värld som teatern låg i, det vill säga Norrbotten.
Hon berättar att mycket handlade om att söka upp, och åka ut till, publiken, till skillnad från i storstäderna, där det fanns en väl inarbetad publik. Något som hon menar hade både fördelar och nackdelar.
– Det var svårt att hålla konstnärlig höjd när vi visste att vi skulle ut till många olika platser. Det handlade mycket om anpassning, som jag har haft stor glädje av i mitt arbete.
Anna Azcarate har ständigt velat prova nya saker. Av de 25 åren som hon var fast anställd på teatern var hon tjänstledig över hälften.
– Min kraft och nyfikenhet på omvärlden fick jag i stor utsträckning underhålla själv. Jag är en väldigt pragmatisk människa, jag löser det själv. Tycker jag inte om repertoaren gör jag eget, och så länge jag har kunnat fixa det och komma med produktioner, så har jag tillåtits det. Det har varit fantastiskt!
Genom åren har hon arbetat på teaterhögskolan, på estetiska programmet, regisserat, producerat, gjort radioteater, film och teater. Bland annat.
– Jag är ganska rastlös. Om jag slår av mina ganska starka motorer så känns det som att jag ska drunkna. Jag är ungefär som vithajar, de kan inte unna sig att ligga stilla, för då sjunker de till botten. Blubb, blubb, liksom.
Hon sträcker sig efter sina glasögon som ligger på bordet och säger:
– Varje psykologiskt intresserad individ borde fråga: ”Jaha, och vad springer du ifrån?”
Innan hon fortsätter sin tankegång lutar hon sig hastigt bakåt i fåtöljen:
– Ärligt talat skiter jag i vad det är, det kan jag nog utröna, och njuta av att fråga mig ibland, men jag rör mig framåt.
Just nu längtar hon intensivt efter att få vara skådespelare igen:
– Jag måste återvända dit, jag har ett behov av det just nu. Allt jag gör utgår ifrån mitt kunnande och min persona skådespelaren. Som en instrumentalist som suttit i orkester, klivit fram som solist, och så småningom börjat dirigera. Det finns alltid en längtan tillbaka till det ursprungliga instrumentet, tillbaka in i orkestern med sitt instrument. Och det är där jag befinner mig nu. Jag behöver komma tillbaka till scengolvet, fylla på näring.
För tillfället fylls hennes dagar av Sara Stridsbergs ”Dissekering av ett snöfall”, som har premiär i början av april.
– Jag fick frågan, och läste texten. Då kom jag från det episka berättandet, från ”Jane Eyre”, från ”Löwensköldska ringen”. Jag mötte plötsligt ett ordflöde i en drömsk form, med utgångspunkt i drottning Kristina, och jag fascinerades av det lätta, ibland nästan spröda tilltalet som Sara Stridsberg har. Och jag tänkte att det skulle bli ett intressant möte mellan hennes text och min ganska köttiga och lödiga hantering av scenrummet. Det kändes som en stor utmaning för mig, så jag tackade ja.
Hon berättar om hur arbetet med föreställningen böljat fram och tillbaka:
– Det jag har upptäckt under resan är att jag hade rätt i min tro att texten skulle veckla ut sig och exponera för mig okända dimensioner i takt med att jag arbetade med den. Och så har det varit. Det gör alla texter, men eftersom mitt djup inte var så stort när jag började så har jag haft en större utväxling på det jag upptäckt med detta.
– Att förvänta sig att det ska uppstå en episk rörelse eller berättelse är att binda ris för egen rygg. Det här är en mångfacetterad prisma som Sara Stridsberg erbjuder oss. Beroende på hur vi låter ljuset falla in på denna vackert slipade kristall så uppstår olika ljus ut från den. DET är föreställningen här. Den är drömsk i sin form, plötsligt blottas en ny sida av Konungaflickan, som hon heter i Saras text. Och det har varit väldigt fascinerande att vara i det.
Hon berättar om hur hon ibland längtat efter den episka rörelsen, där skådespelarna några scener in i pjäsen blivit kidnappade av berättelsen, och att hon med sina ganska hårda reginypor väljer vart de ska. Men här är det annorlunda:
– Det uppstår. Och då gäller det bara: ”Stopp! Vänta! Där! Det här! Det där är intressant, för det är en sida av konungaflickan som vi inte sett än.” Så det är lite annorlunda, det har lite annan färg, attackvinkeln är lite annorlunda. Och det gäller att inte ha för höga ambitioner att iscensätta, utan vänta in.
Vem var då drottning Kristina? Anna Azcarate värjer sig mot uttrycket ”stark kvinna”:
– Det ligger en fara i att läsa en människa, oavsett om det är en man eller kvinna, som stark, därför att det idealiserar, upphöjer, och på det sättet begränsar rörelseutrymmet för den personen. Att sätta någon på en piedestal är förödande för objektet i fråga.
Vad är din bild av henne?
– Hon är fantastiskt komplex. Och då talar jag både om den faktiska Kristina, men också om Sara Stridsbergs skapelse.
Hur hade hon varit om hon hade levt i dag?
– Det finns Kristinor i dag, oavsett kön. Det är normbrytande människor, som gör det som vi så vackert kallar ”följer sina hjärtan”. Men det måste förenas med en stor portion intellekt för att man ska överleva. Du kommer att ifrågasättas och ställas till svars på ett mycket brutalt sätt. Det krävs intelligens om du ska bli tagen på allvar och inte bli klassad som en dåre. Jag tycker att vi ser många normbrytande rörelser i dag, och jag följer dem med stort intresse.
Hon tittar upp och konstaterar med eftertryck:
–Så Kristina finns. Och som alltid så är samtiden offer för den blinda fläcken. Över tid kommer vi naturligtvis att kunna identifiera var vi hade våra Kristinor. Hon hade garanterat krävt sin plats i dag.
Konungaflickan spelas av Linda Wincent och veteranen och pensionären Margareta Gudmundson har rollen som hennes moder, Maria Eleonora.
– Maggan och jag har jobbat mycket ihop, och följt varandra genom historien. När jag gick på scenskolan såg jag ”Så tuktas en argbigga” på Norrbottensteatern och fick uppleva en fantastisk uppenbarelse på scenen, med en kraft, en närvaro, en brist på koketteri och fåfänga som imponerade oerhört, och det var Margareta. Jag ville väldigt gärna ha med henne här. Hon har gått i pension, men jag är envis.
Anna Azcarate visste tidigt att det var teater hon ville hålla på med.
– Enligt mina föräldrar pratade jag om det från fyraårsåldern.
Hon berättar om när hon spelade teater på familjelantstället på Tynningö i Stockholms skärgård. Hennes mammas farmor Frida kom in i det lilla tältet som de byggt upp:
– Jag kommer ihåg att hon sa ”Teaterrr ska spelas på frrranska”, med väldigt rullande r. Det gjorde så starkt intryck på mig att jag någonstans långt inne i mig fortfarande tror att jag kan franska, för sedan dess spelade jag teater på franska.
I familjen fanns en stark berättartradition.
– Min pappa, som var spanjor, eller bask från San Sebastian, berättade historier för att hålla oss barn lugna i bilen när vi körde nonstop till Spanien så fort skolan var slut i Sverige. Det var fantastiska, Tolkieninspirerade berättelser i en ”fantasyvärld” som höll oss barn, fem barn som föddes på fem år, lugna hela vägen. Så kulturen mäktar mycket!
Varför hon brinner för teater har hon två svar på:
– Nu borde jag svara att jag känner den världsförändrande möjligheten och kraften som ligger i konsten, och det är den ena sidan. Den andra är att det är förbannat kul. Det uppfyller väldigt många sidor av min önskan om att kommunicera.
– Svårast är nog att avstå fåfängan, där gäller det att vara mycket vaksam. I bästa fall är omgivningen så kritisk att den identifierar detta. Och då vänds du ryggen, då blir du inte tagen på allvar längre.
Nu väntar två intensiva veckor fram till premiären i början av april.
– När jag kommit till premiären med uppsättningar brukar jag vara hyfsat trött efteråt. Jag är ganska avtrubbad i 3-4 dagar innan jag orkar vända mig utåt igen.
Men ny inspiration får hon från vitt skilda håll, som från en artikel i en tidning eller en människas sätt att gå:
– Det låter ju lite sjukt, men jag kan inspireras av en doft. En komplext sammansatt, talande doft, för att den sätter mina sinnen i rörelse. Jag tvingas möta varje not och formulera på vilket sätt den talar till mig. ”Sniff, vänta nu! Få se, är det vinbär? Ja, det är det. Oj, just det, vi hade vinbärsbuskar på vår baksida där jag växte upp. Undrar vad som blev av dem.” Och så startar det en liten, liten berättelse.
Hon kikar ut genom fönstret och låter blicken vandra över snölandskapet utanför.
– Möjligheten att inspireras ligger framför oss på varje kvadratmillimeter hela tiden, så det är bara att hålla sina sinnen och nyfikenheten vid liv.
birgitta.ostling@nsd.se