Tårarna rann denna sorgens, skammens och hatets dag

Det var vid Dagoberts Mackbar som jag upptäckte att det faktiskt rann tårar längs kinderna.
Det var då jag fullt ut insåg att det här var på riktigt.
Nazisttåget. Skriken. Hatet i luften. Och känslan att det när som helst kunde braka fullständigt åt helvete.

Foto:

Luleå2018-05-01 17:40

Vi hade lite på avstånd stått och sett hur nazister från hela Sverige samlades bakom OKQ8-macken och gjorde sig i ordning med sina uniformer, flaggor och sköldar. En äldre dam passerade, tittade mot samlingen och sa:

– Vilsna själar. Fy fan.

Några nyfikna bodensare åkte runt i sina bilar i något som snarast gick att likna vid nazismturism.

Vi i mediekåren följde NMR:s tåg upp till Dollarstore där själva demonstrationen skulle börja. De drog igång med sina slagord och tåget började röra sig in mot centrum. När det rört sig några hundra meter började oroligheterna. En motdemonstrant sprang rakt mot tåget och kastade något. En nazist med sköld rusade i full fart i motsatt riktning. Däremellan ett gäng kravallpoliser och journalister.

Spänningen steg i luften, men det var först när vi svängt av från Brogatan upp till den trånga Kungsgatan som det blev riktigt obehagligt. Vi journalister gick i våra gula västar bredvid tåget. Till vänster om oss: hatiska motdemonstranter som skrek ut sin avsky. Bara några meter skilde till nazisterna som skrek tillbaka. Saker flög i luften. Poliser var femte meter med skärrade blickar som skrek ”backa, backa, backa”. Ljudnivån var hög, hatet så brutalt närvarande och det var då jag upptäckte att det faktiskt rann tårar längs kinderna. Jag vet inte om det var av skräck eller förtvivlan, förmodligen en kombination.

Det här var Boden i Norrbotten, den 1 maj 2018.

En sorgens, skammens och hatets dag.

Känslan var extremt obehaglig och jag insåg att allt som behövdes var att någon oavsett sida skulle göra en rusning hade allt kunnat gå fullständigt åt helvete. Jag höll hela tiden koll på mina kollegor och höll mig tätt intill en skyddsvakt.

Det var först när polisen lotsade in nazisterna på det utsatta området nere vid vattnet och stora kravallstaket höll motdemonstranterna på avstånd som jag kände att faran var över.

Jag började direkt bearbeta vad jag varit med om. Jag pratade med en vakt och vi delade samma upplevelse. Han var precis lika skärrad som jag.

Jag såg mig omkring. Polispikter och kravallstaket. Känslan av av en livsfarlig kringresande cirkus i demokratins namn.

Allt var ju importerat: hitresta nazister, hitresta poliser, hitresta journalister och hitresta motdemonstranter. Boden var en i det närmaste våldtagen stad.

Nazisterna höll sina tal, motdemonstranterna skrek i sina megafoner och det var en isande kall vind nere vid vattnet.

Vilket kändes symboliskt riktigt.

Jag frös och kände att jag inte orkade mer.

Skallen susade av alla hatiska slagord och samtidigt som jag insåg att jag aldrig kommer glömma detta hoppas jag att jag aldrig behöver uppleva det igen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!