Några minuter innan utsatt tid promenerade ett långt tåg med elever in på kyrkbacken för ljusceremonin i Luleå domkyrka. Det låg en sorgens lågmäldhet över eleverna som i många fall var rödgråtna.
Inne i kyrkan, som fylldes till ungefär två tredjedelar, fick eleverna en stund för sig själva för att minnas 18-åringen. På plats fanns också ansvariga vid gymnasieskolan och anhöriga.
– Det var speciellt. Det var fint att så många kom, men det var otroligt speciellt, säger en av eleverna.
Många tog chansen att tända ett ljus till minne av 18-åringen, berättar hon. Efter ceremonin infann sig en känsla av tomhet.
– Jag känner mig helt förstörd. Men det var jättefint. Det var fint att bara få sitta helt tyst och bara vara med alla i klassen och hans kompisar.
En annan elev tyckte det kändes bra.
– Det var stillsamt, men det var fint, säger han.
Att det kunde gå så illa för 18-åringen, som han inte kände personligen, det var en fråga som upptog hans tankar just nu. Olyckan nådde honom via sociala medier.
– Det är skrämmande att det kan gå på det här sättet för en som går på samma skola.
Hans Bennebrant, diakon vid domkyrkan, konstaterade att sorgen ser olika ut för alla. Det finns inget rätt och fel.
– Det är viktigt att dom får höra det. Att alla sörjer på olika sätt. Det behöver inte ens vara en nära relation till den som har gått bort. Det kan röra upp känslor och man kan vara jätteledsen, säger Hans Bennebrant.