”Först kom kylan. Sedan värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Därefter även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda.”
På det här sättet kan man komprimera ett skeende i det svenska folkets lidandes historia som brukar kallas för Storsvagåren. Mera exakt rör det sig om slutet av 1860-talet, när jordbruket inte kunde ge befolkningen mat för dagen, och det främst då var brist på spannmål.
Sammanfattningen återfinner vi i Magnus Västerbros bok ”Svälten”. Lokalt kan tilläggas att författaren och journalisten är född i Malmberget, uppvuxen i Luleå samt numera bosatt i Stockholm
Läser vi boken mera i detalj så rör det sig om ”det kalla året” 1867, ”det torra året” 1868 och ”det svåra året” 1869. Regionalt fanns det också variationer. Det förs-ta året gällde främst Västerbotten, eller ”Norrland” som man vanligen sade. Nästa år drabbades påtagligt Småland och Blekinge. Den tredje gången var det fråga om rikets centrala delar. Inte utan orsak används då ett rikssvenskt perspektiv. Huvudstadens snabbt växande befolkning saknade mat.
Det övergripande skeendet är lätt att känna igen såväl utifrån lokal tradition som tidigare fackböcker och romaner. Per Anders Fogelströms svit om det eländiga livet för huvudstadens underklass gäller, oavsett om vi ska kalla det för svält eller hungerår eller undernäring.
Prästen Carl Edquist skriver på samma tema, och då gärna med en ”uppbygglig” aspekt, där ”Mordängeln” är en talande titel om hungersnöd i Västerbotten. Uppmärksamhet fick även en bok och tv-dokumentär 1978 av Olle Häger och Hans Villius på just temat ”Ett satans år”.
Så återvänder vi till Västerbros bok. Tittar vi på slutsiffrorna så är de skrämmande nog, oavsett om vi talar om ”Norrland” eller Sverige. I söder var det drygt 630 000 människor som bodde i de tre länen Kronoberg, Jönköping och Älvsborg som drabbades hårdast 1868. Detta kan jämföras med 305 000 människor som levde i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland året innan, 1867.
Det var minst sagt många ”satans” år som kunde uppvisas. Detta tar sig uttryck i bokens både spännande och avskräckande kapitelrubriker. Vad sägs om ”Den svältande kroppen”, ”Svälten och psyket”, ”De döda”, ”Girigheten” och ”Ögonvittnen”. Även muntrare avsnitt bjuds som ”Ryssrågen” och ”Insamlingarna”. Hjälp var således på väg norrut redan hösten 1867 men hindren var många.
Hur skulle det hela organiseras, och då utifrån en moralisk synpunkt. Var skulle det hela sluta om nödlån utan säkerhet liksom bidrag lämnades till de hungriga? Det gällde att inte skämma bort de fattiga för då skulle dessa återkomma varje höst med nya krav. Resultatet blev ”nödhjälp – men inte till alla”.
Vidare fanns transport-problem. Hur skulle frakten ske från låt oss säga Stockholm till kustbygder som Luleå? Detta gällde hösten 1867 när sjötransporter skedde med segelskutor – om inte isen hindrade detta. Det var också i en tid före Norra stambanan. Dessa båda inskränkningar har enligt min uppfattning inte fått tillräcklig uppmärksamhet i boken.
Vad gör man när varken järnväg eller seglation var alternativ? Hästskjuts säger kanske någon kvicktänkt. Det var långt ifrån en reell möjlighet. Hösten 1867 var en hästfora på väg söderut från Luleå. De rapporteras av den i Svenska missionsförbundet välkände P P Waldenström när foran passerade Umeå. Målet var Sundsvall och att hämta spannmål från ett fastfruset fartyg. Tala om strapatser!
Avslutningsvis bjuder Västerbro på kapitlet ”Hungersnöd i dag och i framtiden”. Historiskt sett har farsoter återkommande drabbat skilda länder och kulturer. Hur blir det då i framtiden? Osvuret är som bekant bäst. Det kan gälla krig och vulkanutbrott, klimatförändringar och krympande självförsörjningsnivå på nationell nivå.
Människan är en bräcklig varelse som kräver ständig tillförsel av mat. Så lyder det grundläggande tema vi får ta del av i Västerbros bok. Varför inte uppfatta den som en mångsidig redovisning för studiecirklar som vill bekanta sig med ämnet? Och verkligheten ligger bara en tre, fyra generationer bort när de gamla kunde berätta egenupplevt från svagåren.