Olle Svennings nya bok ”År med Erlander” (Bonniers) utgår från hans tid som en av ”Erlanders pojkar” i Statsrådsberedningen från 1966 – då Svenning var 23 år – till och med 1968. Tage Erlander var partiordförande och statsminister i 23 år (1946–1969), välfärdssamhällets byggmästare och vår mest framgångsrike reformpolitiker, enligt Svenning. Erlanders egna memoarer och dagböcker men förvånansvärt få andra böcker finns om honom sedan tidigare. Unikt med Svennings bok är att han som nära medarbetare skildrar Erlander inifrån.
Socialdemokraterna var i kris efter förlusten i kommunalvalet 1966 med ”bara” drygt 42 procent av rösterna på grund av bostadskrisen i storstäderna, och att partiets politik upplevdes som ”trött”. Röster höjdes på hans avgång. Erlander var deprimerad, hörde sig för om vilket stöd han ännu hade, bedömde efter en tid detta som tillräckligt och beslutade sig för att stanna kvar över nästa riksdagsval.
Insiktsfullt skildrar Svenning de dramatiska åren i maktens korridorer, då Erlander förnyade och radikaliserade socialdemokratin. Ett intensivt programarbete bedrevs. Erlander lyssnade kritiskt och intresserat till 68-rörelsen, våndades över EG, dagens EU, krigshot och sin egen hälsa. 1968 lotsade han partiet till en jordskredsseger med drygt 50 procent av rösterna och banade väg för sin nära medarbetare Olof Palme som sin efterträdare.
Tage Erlander läste kopiöst med böcker och gick ofta på teater. Spionaffären Stig Wennerström som uppdagades 1963 störde honom djupt, då bättre underrättade statsråd inte hållit honom informerad, men ändå undgick att avskedas. Därom vittnade Bengt K Å Johansson, också en av Erlanders pojkar och senare statsråd, vid ett seminarium i dagarna i ABF-huset i Stockholm med Svenning.
Tage Erlanders ”testamente” till Olof Palme då han lämnade över makten är berömt: ”Lyssna på rörelsen.” Själv gjorde Erlander det och höll minst 200 tal per år, också för att han tvivlade på att pressen skulle återge dem korrekt, varav mer än 100 runt om i landet.
1964 valtalade han i Luleå, och kom hem till oss på middag då min far var partidistriktets ordförande. Medan han parkerade bilen fick jag ledsaga Erlander till vår lägenhet i punkthuset på Malmudden. I hissen frågade han mig vetgirigt: ”Är det här ett HSB-hus? När är det byggt?” Redan under kriget hade han kommit i kontakt med Norrbottensfrågor, och min far och ombudsmannen Thure Dahlberg, också värmlänning, ordnade ett veckolångt besök med tal och lokalstudier i Norrbotten för hela Erlanders familj sommaren 1949. Resan avslutades vid järnvägsstationen i Gällivare, där en samekvinna frågade honom: ”Är det du som är kungens bäste vän och bestämmer över hela världen?”
Arbetslösheten, statsföretagen, den nya lokaliseringspolitiken från 1965 och nedläggningen av sågverksindustrin i Båtskärsnäs var Norrbottensfrågor han brottades med under den tid Svennings bok omfattar.
”Trygghet” ,”jämlikhet” och ”utveckling” var politiska nyckelbegrepp för Erlander. Han drog sig inte för att kalla sig ”socialist”, var teknikoptimist och väcktes av Hans Palmstierna i miljöfrågan. Erlander var naturvetenskapligt och humanistiskt mycket bildad. Det gällde att hitta rätt ”melodi” i de politiska talen, och politiken skulle vara ”verkningsfull”. Erlander hade ett lyckligt äktenskap med Aina – läroverkslärare i naturvetenskap - var självkritisk, formulerade sig drastiskt privat, tyckte inte om närgångna skildringar av sexualiteten, ryggade inför att delta i underhållningsprogram och ångrade att han ställt upp i ”Hylands hörna”, som ökat hans folkliga popularitet.
En satsning på jämlikhetspolitik och familjepolitik befrämjade framgången 1968, som enligt Svenning mera var Erlanders än studentvänsterns år i Sverige. Olof Palme formulerade senare en mera fullständig jämställdhetspolitik mellan könen. Som gammal USA-vän plågades Erlander av Vietnamkriget, men höll Palme om ryggen i frågan när denne attackerades från högerhåll. Warszawapaktsländernas invasion i Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 stärkte Erlander, då svenska folket efterfrågade ”stabilitet”. Internationella frågorna och u-landsbiståndet fick allt större betydelse.
Om detta och mycket annat bjuder Olle Svennings bok på spännande läsning.