Den här våren har det gått 30 år sedan systrarna Kristina och Lena rullades in i ett dubbelrum på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Kristina Törnkvist var då 38 år, storasyster Lena Ryliden tio år äldre. Scenariot kändes tyvärr igen. Deras bror hade drabbats av svår sjukdom redan i tjugoårsåldern.
– Per-Göran var så sjuk, så sjuk. Njurarna hade totalt pajat och jag ville så gärna hjälpa honom, men jag var inte i form då. Jag gick igenom en svår skilsmässa och hade inte krafter nog helt enkelt, berättar Lena Ryliden när vi når henne per telefon i hemmet på Tjörn.
120 mil därifrån sitter Kristina Törnkvist i Lövskär utanför Luleå. Hon var den andra i syskonskaran som drabbades av njurfel. Per-Görans läge förbättrades efter han genomgått sin tredje transplantation, för Kristina kom njursjukdomen som något helt oväntat. Hon hade fött två barn, ville börja om med p-piller igen och gick till läkare för att få ut ett recept. Men vid en rutinundersökning upptäckte läkaren att hon hade något som var i olag i kroppen.
– Då såg de att jag hade samma njurfel som bror min, men jag hade inte märkt av det. Per-Göran hade ju då blivit stark igen, den tredje njuren han fick transplanterat in i sig fungerade fint i honom. Så jag tänkte att det var väl bara börja samma resa som honom då. Jag var aldrig speciellt orolig, berättar Kristina.
I februari 1989 gjordes hennes första försök. Sahlgrenska i Göteborg hade hittat en så kallad nekronjure, en njure från en nyligen avliden, som matchade Kristinas värden.
– Men min kropp stötte bort den och läkarna var tvungna gå in och plocka ut den.
Lena satt på håll och såg sin systers kamp gå vidare uppe i Luleå med allt från kostförändringar till dialys. Nu var läget ett annat för Lena än när Per-Göran var sjuk, Lena stod på säkrare mark.
– När brorsan behövde hjälp var jag som sagt var inte i läge, men nu var det som om tiden valde Kristina åt mig. Det kändes så lugnt, så självklart och helt logiskt att jag skulle ge allt jag kunde. Jag minns så väl när jag lyfte telefonen nyåret 1990, ringde upp till Luleå och sa till Kristina att jag hade en nyårsgåva till henne.
– Lena berättade att hon ville ge en av sina njurar till mig och då brast det totalt. Tårarna bara sprutade. Det min syster gjorde för mig är det största tänkbara man kan göra för någon annan människa. Hon gav mig mitt livs viktigaste gåva.
Gåvan kom att överlämnas den 25 april 1991. Lena hade då genomgått noggranna tester och det hade visat sig att systrarnas njurar passade helt perfekt.
– Läkarna sa att det såg ut som om vi var tvillingar. Så lika var vi på insidan, säger Lena och om än vi inte ser varandra i lurarna märks det hur hennes ögon strålar på andra sidan telefonlinan.
Hon berättar om stunden när hon rullades ut från salen på Sahlgrenska, hur hon vinkade till Kristina och sa "Vi ses snart". När hon kom ut i korridoren drabbades hon plötsligt av en helt ny sorts känsla.
– Jag åkte tillbaka till minnena från de två gånger jag fött barn. Den här stunden liknade de upplevelserna, men då hade jag fött liv, nu skulle jag ge liv. Det var min enda känsla när jag rullades in i operationssalen "Nu ska jag ge Kristina liv".
Lena Ryliden är noggrann med att det inte ska framstå som en hjältesaga, hon kände det redan med brodern och sedan med systern att det var givet för henne att hjälpa till.
– Det här är ingen uppoffring. För mig finns vi för varandra och ska hjälpa varandra. Svårare än så är det inte. Folk brukar fråga "Är du inte rädd något ska hända med din enda njure?". Nej, det är jag inte. Man kan inte leva så, i rädslor. Det som känns rätt ska man bara göra, rakt av. Och det här var en sådan sak. Klart man vill rädda sitt syskon!
Att leva med ett donerat organ så länge som 30 år som Kristina Törnkvist gjort är inte speciellt vanligt visar statistiken. Som standard håller en njure 10-12 år men fler och fler klarar sig längre. Njuravdelningen vid Sunderby sjukhus berättar när vi ringer dem att Kristina är den som levt näst längst med en transplanterade njure i Sunderbyns upptagningsområde. Den som haft sin längst är uppe i 34 år.
Kristina Törnkvist känner att hon aldrig någonsin kommer kunna betala tillbaka till sin syster.
– Det är ju omöjligt. Men vi har ett oerhört starkt band och har så alltid haft, även innan transplantationen. Vi är verkligen sammanflätade på så många sätt. Vår stora dag varje år är förstås den 25 april, den firar vi alltid. I år, när det gått precis 30 år, ordnade jag med hjälp av Lenas ena son att hon fick överraskas med blommor och tårta i sitt hem.
– Jamen kan du fatta, jublar Lena. Varje år skickar Kristina blomcheckar den dagen men i år kom det 30 röda rosor och det var en speciell syn vill jag lova. Så vackra!
De båda hade planerat att fira stort ihop, men så kom det en viss pandemi emellan.
– Det blir skönt när den är över så vi får krama om varann igen. Jag försöker ta det dag för dag och är positivt lagd, så det går bra. Man kan inte räkna med någonting, det har jag lärt mig. Det gäller ta tillvara på livet, hela tiden, säger Kristina och frågar om jag vill ha ett av de bröd hon bakat på morgonen.
Hela köket doftar av brödbak. Svaret blir förstås ett ja.