Vi svenskar är märkliga då vi har stort förtroende för ett företag som tycker att vi bör avstå från deras varor. För andra året i rad toppar Systembolaget Förtroendebarometern. Som kunder blir vi vänligt bemötta av personalen, som också tar sig tid att tipsa oss om lämpligt vin till fisken.
Alltså borde vi ha att göra med en arbetsplats som är toppen och där frid och fröjd råder. Men så är inte riktigt fallet, om vi läser Emil Boss diktsamling ”Acceleration”.
Samlingen inleds med skisser över hur 20 olika försäljare rör sig över arbetsytan. Titeln leder tankarna till en förbränningsmotor som kan öka fordonets hastighet. Men här handlar det om den tilltagande accelerationen i arbetslivet. Om hur tid bryts ner i underavdelningar: Gångtider och ledtider. Ställtider och spilltider. Väntetider och feltider. Allt kan och ska mätas.
Emil Boss är fackligt aktiv och en av samtidens mest intressanta arbetarförfattare. Han ägnade även sin debut, ”Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi” (Bonniers 2011), åt arbetsvillkoren för anställda på Systembolaget.
Här några utdrag ur ”Acceleration”:
vi har lämnat ifrån oss mobilerna
vi äger ingenting här
inte ens kläderna vi har på kroppen
[…]
ordningsvakten kommer fram
han visar brickan och visiterar oss
han kontrollerar att vi inte har stulit någonting medan vi arbetat
Och i en annan avdelning:
Varför finner vi oss i att lämna demokratin när vi går till jobbet?
Förutom arbetsvillkor handlar samlingen om språk och kamp. Om det lalala-språk arbetsgivaren och dess peppcoacher använder – och om det nödvändiga motståndet en människa måste visa.
Samlingen, i sin avlånga form (275X105 mm), sticker ut mot gängse poesiformat. Formen, ja. Samlingen går även att läsa på en till boken hörande kvittorulle, som bortsett från innehållet är av samma sort som används i Systembolagets kassaapparater.
Om någon trodde att arbetarlitteratur är stöpt i en och samma form, visar Emil Boss på motsatsen.
Formen, ja. Intressant och lockande, men kanske på bekostnad av oönskade mellanslag i vissa ord. Det här får mig att tänka: Ingen formgivning i världen räddar en undermåligt korrekturläst text, allra minst när det gäller diktsamlingar.