Svik inte barnen

LULEÅ. Våld och sexuella övergrepp mot barn är skrämmande företeelser. Men vi vuxna måste våga lyssna på de utsatta barnen. Vi måste våga tro på deras berättelser. Vi får inte svika dem.Det var huvudbudskapet vid en föreläsning av Birgitta Allmo, författare och engagerad i barnrättsfrågor.

"Vi i vuxenvärlden måste våga se de här barnen som far illa. Vi måste våga lyssna på dem. Vi får inte svika dem", säger Birgitta Allmo, konsult i barnrättsfrågor och författare. FOTO: Göran Ström

"Vi i vuxenvärlden måste våga se de här barnen som far illa. Vi måste våga lyssna på dem. Vi får inte svika dem", säger Birgitta Allmo, konsult i barnrättsfrågor och författare. FOTO: Göran Ström

Foto: Göran Ström

Luleå2008-08-23 06:00
Trasdockan är en landsomfattande kampanj för att synliggöra sexuellt utnyttjande av barn. Kampanjen uppmärksammades i Luleå genom att Kvinnojouren Iris i samverkan med Lulemän (manligt nätverk som bekämpar mäns våld mot kvinnor) och Rädda barnen i veckan arrangerade en föreläsning med Birgitta Allmo.
- Genom vårt arbete kommer vi i kontakt med barnen som har utsatts. Och också med de kvinnor som har blivit sexuellt utnyttjade som barn. Som har blivit bestulna på sin barndom och fått djupa sår i själen, säger Eva Engman, Kvinnojouren Iris.
Fler anmäler
Birgitta Allmo, Södertälje, är konsult i barnrättsfrågor och författare till boken "Vem vågar tro ett barn". Boken handlar om det väldigt uppmärksammade och omdiskuterade fallet med "Södertäljeflickan" (se bakgrund). Birgitta Allmo blev fosterförälder för flickan som blivit sexuellt utnyttjad av sin far.
Under sin föreläsning pratar Birgitta Allmo inte så mycket om det konkreta fallet utan mer allmängiltigt om våld mot barn och sexuella övergrepp mot barn. Statistiken visar att antalet anmälningar har ökat.
- Men det beror till viss del på att anmälningsbenägenheten har ökat, gudskelov, säger Birgitta Allmo.
Klassiska apor
Men få anmälningar leder till fällande domar och mörkertalet för dessa brott, som oftast begås av barnens allra närmaste, är stort. Inte minst vittnar många samtal till Bris (Barnens rätt i samhället) om att många barn är utsatta.
Kärnan i Birgitta Allmos föredrag är att alla vi vuxna har ett stort ansvar. Hon liknar vuxenvärlden vid de tre klassiska aporna som inte hör någonting, inte ser någonting och inte säger någonting.
Mänsklig reaktion
- Det är en högst mänsklig reaktion. Vi vill inte ta i skiten. Det är så vidriga och hemska saker att vi helst inte vill tro att de existerar. Men vi i vuxenvärlden måste våga se de här barnen som far illa. Vi måste våga lyssna på dem. Vi får inte svika dem, säger hon.
Personal inom skola och sjukvård har dessutom en lagstadgad plikt att anmäla så fort det finns en misstanke om att ett barn kan fara illa. Statistiken visar att det görs i alldeles för liten utsträckning.
Lagen solklar
- Många skyller ifrån sig på sekretessen. Men det är skitsnack. Lagen är solklar - den åsidosätter sekretessen, säger Birgitta Allmo.
Hon uppmanar alla att anmäla så fort man ser att allt inte står rätt till med ett barn i ens omgivning.
- Man kan ju anmäla anonymt om man tycker att det är jobbigt. Huvudsaken att förhållandena blir undersökta. Bättre anmäla och det visar sig att misstankarna är ogrundade än att ett barn far illa utan att någon av oss vuxna gör någonting.
BAKGRUND
"Södertäljeflickan" blev ett begrepp i massmedierna 1993 efter att en då 14-årig flicka från Södertälje i polisförhör berättat hur hon och andra, okända, barn, utsatts för fruktansvärda sexuella, rituella och sadistiska övergrepp. Barn hade till och med mördats. Många män hade varit inblandade, bland dem hennes far. Polisen grävde i ett skogsområde hon pekat ut som begravningsplats för de mördade barnen men hittade inga kroppar och utredningen lades ner i brist på bevis.
Att flickan själv utsatts för upprepade våldtäkter slogs dock fast av domstolarna. Flickans far dömdes slutligen till fem års fängelse. Han är nu avliden. Mamman dömdes i tingsrätten för delaktighet i de sexuella övergreppen men friades i hovrätten.
Flickan lever i dag med skyddad identitet. Hennes fostermor, Birgitta Allmo, som förmådde henne att göra en anmälan, har skrivit boken "Vem vågar tro på ett barn" om hela händelsen.
Fallet ledde till en livlig debatt där bland andra journalisten Jan Guillou utpekade incesträttegångar som en slags häxprocesser och menade att det är horribelt att sätta så stor tilltro till vittnesmål från psykiskt labila, lättpåverkade barn som kan influeras av psykoterapeuter att "minnas" rena fantasier.
Från andra debattörer anfördes i stället att större hänsyn borde tas till målsägandes berättelser i sexualbrottsmål och att barnen inte har någon anledning att ljuga om övergrepp medan gärningsmännen har all anledning att göra det.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om