Så många människor som burit på sina minnen så länge. Som tystnat när ingen har velat lyssna på deras berättelser som är fyllda av förtvivlan, ilska, sorg och skam. Tystnaden har brutits. Skammen lämnas nu tillbaka dit där den hör hemma. Nu måste staten erkänna att de tar fullt ansvar för de experiment de utsatte minoritetsbefolkningen i norr för.
Läser förstudien om statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande. Om svensk språkpolitik som tvingade dem att tala svenska i stället för modersmålet. Om politiska mål som ville forma män-niskor till ”fullgoda svens-kar”.
Vittnesmål berättar om språkförbud, om rasbiologin, övergrepp och maktlöshet. Om känslan att vara invandrare i sitt eget land.
Tänker på farmor och farfar. Hilda och Tycho Doktare som kom till Kiruna 1906 i samband med den första vågen av omflyttningar från Tornedalen till gruvarbetet. De hade finska som modersmål men talade även svenska. Finskan försvann någonstans på vägen, sannolikt till följd av försvenskningsprocessen.
Det var i slutet på 1800-talet som försvenskningen inleddes i nordligaste Sverige. Den accelererade 1910 med ett språk- och kulturbad i form av läromedel som skulle ”grundlägga en stark nationalistisk berättelse av Sveriges ursprung och historia”.
Kiruna barnhem beskrivs i studien som en symbol för försvenskningsarbetet. Huset byggdes 1906 som ålderdomshem. Det fungerade också som BB för ensamstående blivande mödrar. Sedan som inackorderingshem för barn från byarna.
Att som sjuåring bli inackorderad utan kontakt med familjen, utom några dagar på jullovet, utan att förstå språket som talades, förbjuden att tala sitt eget språk, måste ha varit förfärligt ensamt.
Det framgår att de flesta vuxna på barnhemmet var snälla mot barnen. Men det är känt sedan länge att där gjordes skillnad på barnhemsbarn och bybarn. Mellan inackorderade barn och föräldralösa barn. Mellan svensktalande barn och finsktalande barn. Längst ner i hierarkin fanns samiska barn.
Och att bakom den örtagårdsidylliska fasaden fanns vuxna som inte drog sig för att använda våld. Barn som inte höll sig till reglementet straffades. Slagen med svångrem eller kastad nedför källartrappan där de fick sitta resten av dagen. Tigandet användes också som bestraffning.
Vittnesmålen innehåller svärta.
”Det var ju ett väldigt hat mot att man pratade finskan där på barnhemmet.”
”Man fick där (på barnhemmet) stryk hela tiden. Och ofta visste man inte vad man hade gjort, man fick stryk i förbifarten.”
”Det fanns alla möjliga sorters tokiga straff.” ”Det var som om de hade något särskilt hat mot vissa barn, och just dem spöade de som fan. Jag vet inte varifrån det kom.”
Arbetsstugorna i Norrbotten hade också stor betydelse för försvenskningsprocessen. Barnen fick inte tala sitt modersmål, utan svenska.
”Efter första klass kunde man ingenting och fick därför gå en klass till. Man räknades som dum när man ingenting lärde sig. Men hur skulle man lära sig när man inte kan språket som talas.”
I samma veva som försvenskningen pågick accepterades rasbiologin som vetenskap och verktyg för att motverka utarmning av den svenska rasen.
Studien avslöjar att tornedalingar blev utsatta för skallmätningar för att ingå i ett svenskt rasbiologiskt system i större utsträckning än man har känt till tidigare. Skallmätningar utfördes i Kiruna så sent som 1952. Det förekom skallmätningar även på 1960-talet, efter rasbiologiska institutets nedläggning. Blivande lärare kunde på eget initiativ välja kurser i fysisk antropologi i lärarutbildningen.
Vad många kanske inte vet är att skallmätningarna inte hade kunnat genomföras utan lokalt stöd. Byäldsten, lokala laestadianpredikanter, lärare med flerafungerade som dörröppnare. De gjorde klart för familjerna att de var tvungna att underkasta sig undersökningarna. Mätningarna utgjorde också den idémässiga grunden för Hitlers klassificeringssystem som ledde till Förintelsen.
Det smärtar att tänka på vad människor utsattes för.
Hur upplevde de att tvingas klä av sig inför okända som talade ett främmande språk. Att deras nakna kroppar synades och mättes i olika vinklar. Att deras hudfärg, hårfärg, ansiktsfärg och ansikte och färgen på könshår antecknades. Skallmätningarna. Långskallig eller kortskallig. Klassificerades och reducerades på grund av sitt utseende. Fasansfullt!
Jag vet inte om mina farföräldrar utsattes för skallmätningar. Diffusa minnen från skoltiden i Kiruna på 1950- och 1960-talet säger att det utfördes skallmätningar. Men jag är långt från säker. Det jag vet är att det under min uppväxt sades att vita män med höga skallar var intelligentare än andra. En myt som förhoppningsvis är avlivad idag.
Det går inte att vända bort blicken från övergreppen. Förstudien rör sig på ett inflammerat område. Det är viktigt att måla bilderna med nyanser. Och att människor får möjlighet att sätta ord på känslor och upplevelser och omformulera skammen och skulden så att såren kan läkas.