Förra veckan damp jag ner i London strax efter trottoarattacken i city. Jag lämnade Storbritannien när Theresa May drog i Brexitsnöret.
Den galne Kahlid Masood hade knappast Brexit på näthinnan när han mejade ner folk som en bärsärk på Westminster Bridge. En fasansfull och alldeles förfärlig incident. Men Masood kommer snart att falla i glömska, tro mig. Det är ett annat svart får som går till historien.
I de engelska tabloiderna lever storyn om trottoarmördaren på sitt yttersta – men först måste hans fru få berätta att hon är bedrövad och chockad över makens vansinnesdåd. Och mamman måste få berätta att hon fällt många tårar över sonens terrorbrott. Arma kvinnor. Och krypteringen på WhatsApp måste få penetreras några dagar till.
Masood hade, som det heter, gått under radarn. Men polisarbetet fokuserar på ett annat spår. Scotland Yard vill mest av allt veta varför Masood valde att avsluta sitt liv som jihadist – han var ju inte ”en sån där”.
Men det är inte den ensamme terroristen, det är Brexit som går till historiens årsberättelse. Kanske kommer framtiden att betrakta 2017 som ett lika oförglömligt årtal som 1066.
Det var då vikingarnas inflytande punkterades i England. I Hastings fick kung Harold en pil i ögat. Följden blev att engelska folket kunde återerövra engelska språket och lära sig etikett, trädgårdsodling och smide av fransoser, flamländare och valloner. Som europeiskt handelsutbyte levererade britterna golf, fotboll och ishockey. Ja, i alla fall om man är lite skälmaktig mitt i det stora allvaret.
När britterna folkomröstade om EU vann lämna-sidan med 52 procent. Ett utfall som illustrerar dårskapen när en folkomröstning tillåts ställa sig över den parlamentariska demokratin; Vem ska ta ansvar för konsekvenserna av en beslutande folkomröstning? Knappast folket mer än indirekt. De folkvalda politikerna får ta det fulla ansvaret genom att tvingas respektera ett valresultat som skapats i ett ögonblick av opinionsrevolt.
Ögonblickets uppror var långt ifrån ett kunskapsbaserat ställningstagande. Det var en arrogant protest mot de som ansågs inflytelserika, lite av ett test: Vi röstar Hejdå EU och ser vad som händer. Tally ho!
En testprotest lika tanklös som att klättra upp i Älvsbysändarens masttopp och kasta sig ut för att ta reda på vad som händer. Med 99 procents sannolikhet går det åt fanders.
För egen del ser jag EU som en stor familj. Vi har en gång kommit överens om att hålla ihop och vara sams i vått och torrt. I nöd och lust. Men i de flesta familjer finns ett svart får – en tjomme som kommer lite på kant med tillvaron och flyr fältet för att få göra saker och ting på sitt eget sätt, inte enligt familjens normer.
Men även om svarta fåret tar avstånd från familjen, tar familjen aldrig avstånd från svarta fåret. En familj är en familj är en familj. Eller?
Theresa May är svarta fåret personifierat. Hennes risk är inte katastrofala 99 procent, men säg fifty-fifty. Hur hon ska klara hem biffen till britterna förstår jag inte – även om jag tillhör dem som tycker att EU ska förhandla med civil mognad och generositet; En bra deal med Storbritannien ligger i EU-familjens intresse. Men ibland hjälper inte KBT, psykoterapi eller ens familjeterapi när familjer krisar. Det är då separationen blir ett ohjälpligt misslyckande för alla parter.
Skilsmässan Brexit blir inte bara ett sorgebarn för den fria rörligheten och för EU som världens största frihandelsblock. Brexit kan dessutom komma att bli ett av Europas största politiska fiaskon i historien – i synnerhet om ingen förmår rädda familjens svarta får.