Tommi Kinnunen gjorde en storartad romandebut med sin släktkrönika ”Där vägarna möts”. Han lyckades gripa läsaren redan från de första raderna i sin skildring av den unga barnmorskan som med sin lilla flicka slår sig ner i en by i nordöstra Finland.
Skillnaden med del två är att Kinnunen denna gång inte förmår direkt gripa läsaren. Han går på tomgång i en alltför lång startsträcka och hamnar stundtals i en uppräkning av detaljer som inte tillför berättelsen något.
Titeln bygger på en av den tidigare bokens barn, systern Helena som är blind och som hamnar på ett internat för blinda i Helsingfors, ett märkligt ställe där de blinda barnen inte får använda vita käppar. De ska memorera omgivningen, räkna stegen för att kunna orientera sig i tillvaron.
En av bokens höjdpunkter är när Helena ensam är ute i Helsingfors stad, ska korsa en gata och fullständigt tappar orienteringen. Där visar Tommi Kinnunen sin berättarförmåga och vi hamnar i Helens kropp, lika blinda och utan att få hjälp av omgivningen.
Där finns också hennes brorsson Thuomas, som visar sig bära på sin farfars hemlighet. Det är inte alldeles enkelt att vara homosexuell i Finland. Också han hamnar i Helsingfors, är begåvad och når framgång i yrkeslivet men möter på stora svårigheter med sin sexuella läggning.
Tommi Kinnunen både lyckas och lyckas inte med sin uppföljare. Den tyngs av dysterheten. Den blinda Helena drabbas också av en sjukdom som gör henne rullstolsburen och Thuomas tvingas dra hemåt till nordöstra Finland med sin kärlek.
Som tur är i denna mörka skildring bjuds läsaren på så fina beskrivningar av Helenas handikapp. ”Blindhet är inte mörker, utan yttersta renhet. Likadan klarhet som under det ögonblick på senhösten när luften är tom på allt utom vetskapen at den första snön är på väg”, säger hon om att fult eller vackert inte existerar för henne. Hon gör det efter skilsmässan från sin kärlek, som väljer en annan, seende kvinna. Helena ville inte ge honom något barn, men det vill den nya kvinnan.
En av bokens höjdpunkter är skildringen av Helenas möte med sin döda mor vid de anhörigas sista farväl. Hon ser ju inte, men hon känner över mammans kalla ansikte och konstaterar att hon egentligen inte känner henne, att hon aldrig rört hennes ansikte medan hon levde. Hon försöker locka fram en upplevelse av hennes utseende men hittar ingenting.
Där lyckas Tommi Kinnunen med den ena huvudpersonen, men misslyckas med den andra. Thuomas når han aldrig fram till.