Antikroppstestet blev ett kvitto för Susanna Johansson. Till en början hade hon ingen aning om vad det var för fel på henne.
I ett år har Susanna Johansson, som bor på Örnäset i Luleå, varit sjuk. I dag upplever hon att det går åt rätt håll, men året hon har bakom sig har varit ett av de tyngsta i hennes liv.
– Jag vet fortfarande inte varifrån jag fick det. Först trodde jag det var en smittsam lunginflammation, jag hade varit i kontakt med en person som hade lunginflammation, säger Susanna Johansson och fortsätter:
– Jag vet att jag var på krogen i slutet av februari och så umgicks jag med några bekanta som varit i Stockholm där i samma veva. Vid det laget fanns inga restriktioner, man trodde bara det var de som varit i Alperna som kunde bära på covid.
Den 4 mars blev Susanna sjuk.
– Jag blev så dålig så jag var tvungen att vara hemma i flera veckor. Jag orkade inte gå över huvud taget. Jag har två hundar, jag kunde inte gå ut med dem.
Den 9 mars kom beskedet att den första personen i Norrbotten konstaterats ha covid-19. I Piteå öppnade en speciell intensivvårdsavdelning för coronapatienter och tre veckor senare inträffade länets första dödsfall. Det var en person född på 30-talet, som vårdats på Sunderby sjukhus för covid-19.
Susanna låg hemma i tre veckor med feber och andningssvårigheter. Sista veckan fick hon utskrivet en stark kortisonkur som gav effekt.
– Då kunde jag gå tillbaka till jobbet, så jag jobbade i fem dagar. Sen bröt helvetet ut igen.
Feberepisoder, trötthet och andningssvårigheter vid minsta lilla ansträngning. Vårdcentralen skrev ut luftrörsvidgande inhalationer, hostmedicin och läkemedel mot svullnaden i bihålorna. Och så höll det på i fyra månader.
– Det fanns inte på kartan varken för mig eller sjukvården att det skulle vara covid jag hade. I slutet av maj träffade jag en läkare för tredje gången och det var först då de började misstänka att det kanske kunde vara corona jag hade.
Susanna Johansson uppelever att hennes energi sakta återkommer, men hon behöver fortfarande inhalera luftrörsvidgande dagligen.
I dag har 13 639 personer i Norrbotten konstaterats vara smittade med covid-19. Men smittskyddsläkaren Anders Nystedt har flera gånger understrukit att ingen vet hur stort mörkertalet är. I slutet av mars förra året uppskattade han att omkring 5 000 norrbottningar förmodligen redan fått smittan, men eftersom testningen då inte kommit i gång ännu är det ingen som vet hur många som var sjuka förra våren. I dag har 209 personer med sjukdomen dött.
Ett par veckor efter Susannas tredje läkarbesök gjordes ett försök med PCR-test, men det misslyckades på grund av att Susanna var så öm i slemhinnorna så hon klarade inte topsningen.
– Jag fick stora, extremt smärtsamma blåsor i munnen och psoriasisliknande utslag på kroppen. Vid ett par tillfällen gjorde blåsorna så ont att jag sökte akut för dem. I slutet av juni träffade jag en läkare på akuten som sa till mig att allt tyder på att du haft covid, hon uppmanade mig att söka till vårdcentralen.
– Men läkaren jag kom till på vårdcentralen trodde jag hade förkylningsastma eller pollenallergi. Under sommaren tröttnade jag på att söka vård hela tiden och kämpade bara på.
Men i slutet av augusti blev hennes tillstånd återigen så pass besvärligt att hon tog kontakt med sjukvården.
– Det var när jag läste en artikel på Aftonbladets hemsida, om långtidscovid, som tankarna började komma. Att det kanske var det jag hade.
"Jag får hushålla med den energi jag har. Jag orkar inte lika mycket som jag gjorde förut", säger Susanna Johansson.
Hon bokade tid för ett antikroppstest som hon själv bekostade och den 1 september fick hon det svart på vitt. Susanna hade antikroppar.
Även ekonomiskt har det varit besvärligt att vara i princip konstant sjuk i ett års tid.
– Ekonomiskt har min räddning varit att jag är huvudskyddsombud för hemtjänsten i Luleå och det fackliga arbetet via Teams har jag klarat av, så jag har inte behövt vara sjukskriven lika mycket som om jag enbart jobbade i verksamheten. För jag orkade inte gå mellan brukarna. Jag fick inhalera mellan brukarna för att orka med. Men det gick inte.
I dag har hon lärt sig att hantera vardagen med den begränsade mängd energi hon har.
– Jag har lärt mig att jag fixar inte att åka och handla om jag jobbat en hel dag. Minnet har blivit sämre, det är som om man blir lite hjärntrött av att vara sjuk så länge.
Inhalationerna behöver hon fortfarande.
– Nu tar jag bara en dag i taget, det går inte att göra annat. Jag har aldrig varit en sån person som grips av panik direkt, utan jag har fötterna på jorden, säger Susanna Johansson.