Bilden visar hur sjuåriga Sara Nordh skriker rakt ut över något som händer i matchen. Hennes uttryck är som en explosion i publiken där hon omges av mer sammanbitna miner. Bredvid henne sitter pappa Urban Nordh, klubbdirektör i Northland basket.
Det är dagen efter matchen och NSD träffar en av Northlands yngsta, och kanske mest passionerade supportrar, på Borgmästarskolan i Luleå. Hon bär guldhatt och en några nummer för stor guldtröja av samma typ som Northlands basketspelare fick. NSD visar henne bilden.
Känner du igen dig själv, är det här du?
– Ja, kanske... typ. Haha! Jag tror jag skriker på domaren där.
Kan du berätta om matchen?
– Det var spännande. Northland låg under. De var bättre, men det såg inte ut som det. Sedan vände de och vann, jag tänkte bara YES!!
Är du alltid lika engagerad, som på det ser ut på bilden?
– Ja, jag brukar skrika och vara med i matchen. Det känns som att de kan bli bättre då.
Vem tyckte du var bäst?
– Katie, för hon har bra skott. Allis för hennes försvar. Anna är också bra.
Hur firade du guldet igår?
– Jag fick en kram av spelarna och så sade jag grattis till dem. Jag fick hålla pokalen, det var roligt. Jag fick lyfta den förra året också.
Har du egna drömmar om att spela basket?
– Ja, jag funderar på det. Kanske när jag blir stor men jag håller på med fotboll och konståkning nu.
Hur kommer det sig att du blivit så intresserad av basket?
– Pappa jobbar med det och då började vi gå på basketmatcher. Det blir bara roligare och roligare. Det är så spännande, man vet aldrig hur det går och så blir man glad när folk vinner.
Urban Nordh skrattar gott när han ser bilden.
– Hon är hard core, Sara. Jag undrar om jag är hennes pappa eller om hon egentligen är från Sydeuropa någonstans. Hon har haft högt energinivå hela slutspelet och helst under finalspelet. Det är härligt.