Under söndagskvällen hade UTEC sin premiär på länsturnén i en välfylld stor sal i Kulturens hus.
Showen inleddes med en föreläsning av MiladMuhammadi, som kom till Sverige som flykting från Iran när han var två år. Han höll ett strålande och inspirerande tal där han poängterade att olikheterna är våra styrkor. Han avslutade sitt tal med att ställa vassa frågor till publiken:
– Vad vill ni? Varför kliver ni upp på morgonen? Vad vill ni förändra?
Muhammadi är en framgångssaga som nu i 25 års ålder startar en egen skola i Akalla som enligt egen utsago ska bli Sveriges bästa.
Därefter var det dags för det publiken verkligen hade kommit dit för: dansgruppen från Kiruna som bildades av flyktingar i en strävan att passa in i samhället.
Sedan genombrottet har UTEC blivit stora förebilder för unga och äldre som befinner sig i samma situation.
Publiken möttes av en sprakande show med hisnande dansnummer som hela tiden förde handlingen framåt.
Showen behandlar just hur det är att komma till Sverige från ett annat land och försöka passa in, samtidigt som ett utvisningshot vilar över dig.
Alla fem dansarna håller hög klass, men Cody Williams – som spelar huvudrollen i showen – är extremt skicklig.
Det är hans resa in i samhället vi får följa genom en smart och begåvad koreografi. Mitt i showen stannar allt och en av dansarna, Bader Alemam, greppar mikrofonen och håller ett känslofyllt tal inför en knäpptyst publik om hur det är att leva i skräck för att skickas ut. Något som drabbat en av gruppmedlemmarna, Emanuel Oganesian.
Det är uppenbart att det levnadsödet varit en stor inspiration för den här showen.
UTEC:s framgångssaga, livshistoria och öde är dessutom på väg att bli film. Allt som sker under turnén dokumenteras av Robert Romanowski och Mattias Gustaffson.
– Vi siktar på en 58 minuter lång dokumentärfilm för TV. Men även för festivaler. Målet är att filmen ska sändas i Cannes, säger Romanowski.
När är filmen klar?
– Vi vet inte. Vi hoppas att Emanuel ska komma tillbaka till Sverige och återförenas med gruppen. Det vore ett fantastiskt sätt att knyta ihop berättelsen, säger Romanowski som även berättade varför han lägger ner all sin tid på det här projektet.
– Deras historia måste berättas och jag känner att det är vi som ska göra det. Jag kom själv hit som flykting från Polen 1985 och det de berättar om utanförskap och svårigheter att bli svensk ligger skitnära hjärtat.