Günther Kluwetasch, 62 år, i Luleå är halvsidesförlamad på vänster sida efter en hjärnblödning 2014.
– Jag fick en mycket svår hjärnblödning då det bara sa pang. Jag märkte inget före och hade inga känningar före. Jag hade kommit hem från jobbet och satt och tittade i min dator. Sen kom min son hem och hittade mig liggande på golvet i blod, berättar Günther Kluwetasch.
I dag sitter han i en elrullstol utan möjlighet att själv ta sig i och ur den. Han har personlig assistent dagtid mellan klockan 9–18:30. Från 18:30–22 kan han larma via trygghetslarmet som är fastspänt på armen. Efter den tiden till på morgonen tar nattpatrullen över trygghetslarmen inklusive de tre fasta besöken.
För Günther Kluwetasch innebär det att när han på kvällar och nätter behöver göra ett toalettbesök så larmar han via trygghetslarmet, men han tycker att det för ofta dröjer för länge innan någon kommer och hjälper honom.
– Om man är bajsnödig så håller man sig så länge man bara kan, men till slut går det inte längre. Då gör man på sig och ändå får man sitta och vänta. Det känns inte alls bra, utan man känner sig jättedålig. Om de hinner komma så säger dom åt mig att skynda mig för de måste åka vidare då de har fler att besöka. Det är kanske till någon som har ramlat och det är ett akut larm, säger han.
Förutom toalettbesöken berättar han att han även larmar när han är på väg att få ett krampanfall.
– Jag får väldigt kraftiga krampanfall. De slutar nästan alltid i medvetslöshet. När jag får ett sådant krampanfall så har jag ingen möjlighet att trycka på larmknappen och inte heller kan jag prata så därför larmar jag rejält i tid när jag börjar känna mig dålig. Jag tycker inte att någon riktigt tar det på allvar när jag larmar utan dröjer för länge innan de kommer, säger han.
Det här gör att han vill få till en förbättring.
– Felet är inte operatören eller personalen för de gör så gott de kan, utan det är för lite personal, säger han.
Nu tycker han att det inte blir någon förändring trots att han påtalat problemen.
– Vad ska man göra när ingen lyssnar på en? Jag har faktiskt tänkt ibland när det känns som dåligt och hemskt. Då har jag undrat vad som vore det bästa. Jag lever och kämpar varje dag, men jag undrar om det bästa vore att, helt enkelt, inte funnits till något mer, säger Günther Kluwetasch.