I Jan Bergstens nya kortroman ”Svarta Björn” träffar vi Efraim Johansson som, trots att han bara är i 30-årsåldern, avslutat sin journalistkarriär och sadlat om till lokförare. Fascinationen för tåg är stor, men Efraim saknar tidningsvärlden och förhållandet med Malin går på tomgång.
Med de förutsättningarna är det inte konstigt att han blir besatt när han från förarhytten ser en kvinnofigur uppenbara sig i Nuoljatunneln. Efraim är säker på att det är Svarta Björn han sett och börjar ägna all sin lediga tid åt att forska om kvinnan som arbetade som rallarkocka under bygget av Malmbanan.
Svarta Björn, eller Anne Rebecka Hofstad som hon hette, har med tiden blivit legendarisk. I dag ses hon som en symbol för såväl Malmbanan som för kvinnor i mansdominerade miljöer. Liksom många andra ikoner dog Anne ung, men utöver det är det inte mycket vi vet om den norska kokerskan.
Det Jan Bergsten gör i ”Svarta Björn” är att, genom Efraim, skriva fram en fri skildring av Anne Rebecka Hofstads liv. Och det är en imponerande ung kvinna vi möter i romanen. Att säga att hon på många sätt var före sin tid är en underdrift.
Redan som barn visste hon att det var kokerska hon skulle bli. En dröm hon håller fast vid och uppfyller, trots familjens motvilja och att hon måste resa från hembyn Utskarpen. Men att lämna tryggheten är inget som hindrar Anne, tvärtom ser hon möjligheter i korta möten och tror att farväl också för något gott med sig. Hennes resa och inställning till livet har större likheter med den bild vi har av den moderna backpackern än de historier vi vanligen får höra om kvinnor som levde under sent 1800-tal.
Hela Annes liv är en sexuell revolution. Kärlek är inte en nödvändig förutsättning för sex, och både kvinnor och män går bra att dela säng med. Anne förför och förförs. ”Den som inte vågar sära på benen får ett trist liv”, säger hon. Livet är för kort för att hinna vara mamma, när Anne blir gravid vill hon göra abort.
Något som livet också är för kort för är konflikter; så när det visar sig att vännen Terese, som Anne legat med, blivit kär i Långe David, som Anne haft en kort relation med, är det inte aktuellt med ett triangeldrama. Anne föredrar om alla är vänner, hennes drivkraft är lust och inte krav. Men trots Annes strävan efter det goda i livet betyder det inte att hon inte bryr sig om andra. Tvärtom. Hon är socialist, ser orättvisor och vill starta en fackförening för rallarna.
Jan Bergstens berättarteknik påminner till stor del om 1200-talets nordiska sagolitteratur: det är kort och snabbt, saknar poetiska förklaringar och är bitvis opersonligt. Stora händelser som förlossningar och dödsfall beskrivs sakligt, koncist och utan detaljer. Bergsten har sparat på adjektiven. Men det är ingen förlust. I ”Svarta Björn” är det historien och inte språket som står i fokus. Både Anne och Efraim lär vi känna genom deras handlingar, inte genom deras tankar.
Det görs inga filosofiska, psykologiska eller stilistiska förklaringar till varför Anne Rebecka Hofstad var som hon var. I vår tid av personfixering och självdiagnostisering är det en befrielse. Genom romanen breddar istället Bergsten bilden av Svarta Björn. Hon blir en symbol för kvinnokamp och att våga gå sin egen väg. Trots att hon levde för längesedan, och jämställdheten tagit stora kliv sedan dess, är hon än i dag en förebild.