Reseminnen från barndomen kan minsann bli kvar med en detaljtrohet som väcker förvåning. Själv bär jag på ett sådant minne. Vi var per tåg på väg mot Stockholm, det gällde en sensommarmorgon i mitten av 1950-talet. Med skrikande bromsar passerade vi Gamla Uppsala. Till vänster om spåret stod det säregna stationshuset i tjärad ”fornnordisk” trähusromantik, till höger och uppe på åsen låg kungshögarna som avtecknade sig mot horisonten. En glimt – och så var allt borta igen. Kort och gott var det mitt första möte med mellansvensk forntid.
Drygt ett halvt århundrade senare, närmare bestämt 2012-2014, var Kristina Ekero Eriksson anställd som informatör vid de sensationella utgrävningarna i Gamla Uppsala. Där kom man att avslöja det mångomtalade stolpmonumentet av flera hundra meters omfattning. Nu skulle järnvägen läggas i tunnel just förbi den här platsen. Den kulturhistoriska miljön av högsta riksklass skulle förbli ostörd medan spårområdet medförde avsevärda ingrepp i markytan. Det talas om att 70.000 kvadratmeter undersöktes av arkeologer innan järnvägsbyggarna fick göra sitt arbete.
”Ett helt samhälle har växt fram, här har aristokrater, bönder och krigare trängts med slavar, smeder, väverskor och barn. Matrester, vapen, runbleck, offrade människoben och amulettringar speglar deras liv och öden. Alla var de del av härskarnas maktspel.”
Detta är den nya versionen av vad som hände i Gamla Uppsala anno dazumal. Tidigare har vi fått lära oss om de ståtliga gravhögarna, de som helt dominerar platsen och sägs innehålla brandrester av minst tre kungar. Därtill skedde för något årtionde sedan nya utgrävningar med boplatslager som brukar sammanfattas som Hallen och Verkstaden. Och slutligen som redan nämnts den senaste utgrävningen. Den är genom sin omfattning och även sitt kunskapsinnehåll något av en kulmen.
Ekero Erikssons bok är påtagligt ett storverk utifrån de mångsidiga fynden, liksom att hon kunnat återvända till en plats som redan tidigare varit en ”rikskändis”. Författarens tidigare uppdrag som informatör redan under pågående fältarbete har naturligtvis varit till hjälp vad gäller slutredovisningen. Hon vet, skulle det vårdslöst kunna sägas, ”hur man drar slipstenen” för att skapa en bildrik och språkligt sett spänstig slutprodukt. Det är populärvetenskap av hög klass som vi serveras. Som en kommentar bör dock nämnas att bokens omslag kan tyckas vara väl ”poppigt”. Flammande lågor och krigiska hjälmar drar uppmärksamheten till sig. Så långt kan det tyckas passa in på bokens undertitel ”Människor och makter i högarnas skugga” men för mig känns detta lite väl banalt. Boken ger oss så mycket mera än en sådan formulering.
Därmed är det inte sagt att mitt synminne från den framrusande Nordpilen ger hela sanningen. Vi kan förvisso minnas Gamla Uppsala på skilda sätt.