Njutning uppstår i många former, ibland också som läsning. Upplyftande är därför att bli bekant med en genuint god berättare som charmar med både berättelse och röst.
Den träffsäkra tonen i Amors språkliga pilar gör en närmast förälskad. Ibland samlar sig orden till en smekning, utförd eftertänksamt och varligt, behagligt berörande.
Tonen har dessutom en finstämd samklang med romanens gentleman, greve Alexander Ilitj Rostov, mottagare av Sankt Andreas-orden och medlem i Jockeyklubben.
I det prorevolutionära Ryssland satte han sitt namn under en dikt som i den sovjetiska eran anses hota de nya idealen. För det borde han skjutas, menar Kommittén för undantagstillstånd, men dömer honom ”bara” till livstids husarrest på hotell Metropol i centrala Moskva. Där har greven bott de senaste åren och ägnat sig åt att läsa, fundera, diskutera och äta middag på restaurang Bojarskij, ”det vanliga tjafset” för en gentleman som inte slösar tid på något yrke.
Lyxsviten tvingas han byta mot ett vindsrum på nio kvadratmeter. Eftersom han alltid levt den målmedvetet ostressades liv föresätter han sig att ändå bemästra omständigheterna. Det är trots allt skillnad mellan att finna sig i en situation och att förlika sig med den.
Att utstå underlättas av hans många vänner. Särskilt aktrisen Anna Urbanova, vidjesmal och med en rygg prydd med fräknar som himlen är prydd med stjärnor, den nioåriga Nina – samt många år senare hennes dotter Sofia, som han tar hand om som sitt egna barn.
I äkta vänskap lever greven och hans vänner sitt gemensamma liv på hotellet. Samtidigt noterar de hur deras land tar ut en ny kurs i sin utveckling.
Svält i Ukraina. Människor i misär i ”de tusen köernas land”. Protester som besvaras med enkel biljett till Sibirien, ”eftertankens rike”. Stalin vet bäst, ”kamrat” – ordet som blivit det vanligaste i det ryska språket.
Bolsjevikerna omformar allt i en gjutform de själva tillverkat. För hotell Metropol blir extremexemplet att hundratusentals vinflaskor avetiketteras. Vinlistan är ett monument över överklassens privilegier och motverkar revolutionens ideal, så nu får bara finnas vitt eller (helst?) rött, varje flaska till samma pris.
Både detaljer och helhet förmedlar Towles i en storslagen berättelse fylld av alldagligt och allvar, mänskligt och mustigt, gripande och groteskt, historia och humor, klarsyn och klokhet.
Bestämt har han, liksom greven, läst Montaignes essäer och fastnat för de uppmuntrande orden:
”Säkraste tecknet på visdom är en ständig munterhet.”