Som ung såg han gammal ut, som åldrad framstod han som relativt fräsch. Han förblev evigt Ljung, den basröstade Martin vars namn numera pryder en gatuskylt i Notviken i Luleå där han föddes för 100 år sedan, den 15 augusti 1917.Med sin långa, gängliga kropp och sitt uttrycksfulla ansikte hade han resurser för att agera med både fysik och mimik. Som komiker kunde han vara kul också när han var tyst. Han behärskade tajmingen och de små medel som är de stora artisternas signum.
Efter jobb som smedhalva for han under kriget till Stockholm för att bland annat vara med i Ernsts Rolfs Vita hästen. Dess galopp blev kort, men Martin Ljungs artistkarriär tog ändå fart sedan han träffat Povel Ramel på Radiotjänst och gjort en imponerande imitation av en orgel.
Ramel har beskrivit hur det ur den ”overkliga gestalten” kom ”de mest säregna ljudslingor. Det var ingen tvekan om att de nästan kusligt väl härmade en så kallad biograforgel”.
Talangen hade Ljung utvecklat då han under kyrkokonserter med sin kör hemma i Luleå stått med ryggen mot större orglar och fått känsla för ljudet.
Det stora genombrottet kom i den första Knäppupprevyn Akta huvet 1952. Där framträdde han som den hypokondriske Viking, en figur så klen att han inte ens orkade kasta bort den tegelsten han gick och bar på. Inte heller orkade han längre göra en enhandsvolt – vilket han vigt visade, så att folk skulle förstå vad han inte klarade.
Viking var hans käraste figur, sa han i en TT-intervju 2007. Varken förr eller senare hade han fått ett så otroligt gensvar från publiken som när han gjorde volten.
I Knäppupprevyn Funny Boy 1958 gjorde han sketchen Fingal Olsson, skriven av Hasse & Tage. Den utgick från grundvitsen: ”Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?” ”Nä, han är död.” ”Det är han inte, han rör ju på sig.” Antalet varianter blev sedan många och sketchen klassisk.
Andra bevingade ord kom ur hans nummer Ester, 55:an Olga, Guben i låddan, Rock-Fnykis och Skojten.
I radion var han 1966-1967 huvudperson i serien om Chicagogangstern Dickie Dick Dickens och på film gjorde han många roller, inte bara i Knäppuppgängets I rök och dans, Ratataa och Den store amatören. Han var skogvaktaren i Alf Sjöbergs Fröken Julie, prisad i Cannes 1951, och en av de tre rödhåriga bröderna i Hasse & Tages Äppelkriget.
Med Hasse & Tage gjorde han även revyn Glaset i örat och med Björn Skifs musikalerna Spök och Skål.
Inom ståuppkomiken var han en pionjär. Yngre komiker som Tomas von Brömssen, Gösta Ekman och Robert Gustafsson har talat om den gänglige norrlänningens stora betydelse.
Till skillnad från många komiker var Ljung gärna vitsig och rolig också privat. Ett stående skämt var:
”Här gör man sitt bästa för att roa publiken, och så skrattar dom bara åt en.”
Som 91-åring, två år före sin död, debuterade han som kompositör.
Noter hade han aldrig lärt sig, men han hade trots allt börjat sin artistkarriär med att imitera en orgel.