Den tornedalsättade författaren och arkitekten Lars Raattamaas nya bok, romanen ”Dö andras död”, är en egensinnigt byggd berättelse.
Vi får följa tre olika personer, Anni, Anti och Alfuera, vars tankeflöden bildar stomme i var sin del av romanen. De har alla levt stora delar av sina liv i Stockholms västra utkanter: Bromma, Blackeberg, Ålsten, Vällingby, Hässelby, områden som sällan omsjungs eller figurerar i romaner. Anni, Anti och Alfuera har också alla tre på olika sätt kopplingar till Tornedalen. Två av dem har i början av 1980-talet deltagit i ett hemlighetsfullt projekt med idealistiska och kommunistiska förtecken: ett slags skyddsrum på en ö i Torneälven, byggda för att stå emot älvens våldsamma islossningar.
Och även kärnvapenkrig? Helt förklarat blir det inte, men så är ”Dö andras död” skriven. Mycket blir lämnat till läsaren själv att pussla ihop. Vi vet inte alltid vem eller vilka som säger saker. Bokens längre meningar kräver dessutom att läsaren är vaken och lyssnar till orden, eftersom Raattamaa konsekvent utelämnat alla kommatecken som skulle kunnat markera var satser övergår i bisatser.
Det blir lite grann som att läsa poesi, vilket också varit det som Raattamaa mest skrivit tidigare (utgiven under namnet Lars Mikael Raattamaa). I ”Dö andras död” återvänder han också till arkitekturen och politiken, framför allt i form av tankar kring möjligheten att bygga ett mer jämlikt samhälle. Socialistiskt eller kommunistiskt, om ni så vill. Men de orden är förpassade till den politiska diskussionens utmarker i dag, utsorterade som extrema, orealistiska eller rent av farliga begrepp. En av bokens huvudpersoner, Anni, arbetar talande nog på en statlig övervakningsmyndighet som spårar och kartlägger förekomsten av extrema åsikter och yttranden i sociala medier. Samtidigt upplever hon hur hennes ungdoms idealism lever kvar inuti henne, men blir allt svårare att prata om. Det finns inga gångbara ord kvar för det längre. Allt som inte låter som något i den marknadsliberala huvudfåran har blivit extremt och hotande.
I intervjuer har Lars Raattamaa sagt att det är vettig hållning att gång på gång uppfinna hjulet på nytt. Den tanken nämns också i en av betraktelserna kring arkitektur i ”Dö andras död”. Kanske är det det som Raattamaa gör när han kastar skrivreglerna över bord i sin roman, uppfinner språket på nytt för att kunna säga saker som annars inte längre kan sägas?
Det blir en något krävande läsupplevelse, men utan tvekan mödan värd.