Stina Sundqvist, 30, är född och uppvuxen i Luleå. Som 16-åring började hon på Grans naturbruksgymnasium. Sedan fortsatte hon med studier vid högskolan i Skövde och andra högskolor och universitet tills hon 2010 tog en master-examen i ekologi. Under studietiden arbetade hon på en herrgård i Gnesta.
– Jag var mjölkerska tidigt på morgnarna och sedan grejade jag på i slottsträdgården som trädgårdsmästare.
Så här förklarar hon sitt stora miljöengagemang:
– Jag växte upp i ett feministiskt hem och började tidigt ifrågasätta normer och värderingar. När det kommer till miljön så fanns det bara i mig att jag inte skulle slösa på grejer. Det kändes bra att inte göra det. Vi måste leva i samklang med naturen runt oss och vara till nytta för medmänniskor om vi vill överleva. Motsatsen till det är att vara miljöovänlig.
Stina har genom livet fortsatt att ifrågasätta normer. Hon undrar till exempel varför ekologiskt odlade bananer kallas för krav-bananer medan besprutade bananer är norm och kallas för bananer rätt och slätt.
– Bananer som inte är ekologiskt odlade borde kallas besprutade och kravbananer borde kallas bara bananer.
Efter sin ekologexamen flyttade Stina tillbaka till Luleå och har sedan jobbat i olika projekt. Först var hon naturvärdesinventerare hos Sveaskog. Hon letade hotade arter och räknade träd, bland annat. I ett senare projekt var hennes uppdrag att utarbeta en plan för omställning till större hållbarhet i en norrbottnisk kommun och få med alla kommunala förvaltningar, företag och invånare i omställningsarbetet.
– För hållbarhet krävs omställning såväl ekologiskt som socialt och ekonomiskt.
Stina konstaterar att det finns mycket kunskap och teknik för omställning till ett hållbart samhälle, men att det krävs både yttre och inre omställning.
– Det yttre handlar om vad jag gör, vilka varor jag köper, vilka resurser jag använder, hur vi lever våra liv och vilka lösningar vi väljer. Bilen, biffen och bostaden alltså. Det inre handlar om vad vi har för värderingar och huruvida vi har positiva eller negativa målbilder. Är vi glada för det vi lyckas uppnå eller slår vi på oss själva för att vi inte lyckas med mer än vi gör? Det handlar också om hur vi stöttar varandra att ställa om till ett hållbart samhälle.
Själv har Stina just bestämt sig för att sälja sin bil. Hon har åkt buss och cyklat mycket den senaste tiden och insett att hon kan klara sig utan bilen. Hon har också halverat sin köttkonsumtion.
– Jag gör ett vegetariskt storkok i veckan som räcker till matlådor hela veckan.
Hon påpekar att det räcker att förändra en sak i taget och att det inte är nödvändigt att till exempel sluta äta kött helt och hållet.
– Men när vi minskar på köttätandet så minskar klimatförändringarna i världen och de fattigaste människorna i de mest utsatta länderna där havsnivån stiger och där öknen sprider sig kan bo kvar.
Stina berättar vad lycka är för henne: Stabil ekonomi. Framtidshopp. Social gemenskap. Vänner och familj.
– Jag blir inte lycklig av att köpa saker. Jag köper det jag behöver, uppskattar det jag har och försöker att leva i nuet.
Att hjälpa andra är inte minst lycka för henne och den senaste tiden har hon hjälpt flyktingar som passerat Luleå på väg till Finland.
– Att hjälpa flyktingar är också miljöarbete. Syrierna är för övrigt de första klimatflyktingarna, förutom att de flyr från kriget. Torkan är så svår i Syrien att 80 procent av boskapen har dött.
Stina ser inte sig själv som Luleåbo utan som en världsmedborgare som självklart känner solidaritet med alla.
– Vi i Sverige har det så bra. Jag kan bara föreställa mig hur syrierna har haft det men jag vet att jag måste hjälpa dem.
Hon berättar om när hon lade ut på Face-book att hon skulle göra en hjälpinsats för flyktingar på järnvägsstationen i Luleå – på väg vidare mot Finland.
– Jag inbjöd folk att antingen komma med mig till stationen eller swisha över en slant till inköp av förnödenheter. Folk swishade snabbt över 2 000 kronor som jag köpte tandborstar, deodorant och andra hygienartiklar för. Jag hjälpte också till att bre mackor och servera te. Det kom flera hundra flyktingar som var utsvultna, frös och mådde dåligt. De var så otroligt vänliga och tacksamma – för en kopp te! Och de frågade mig ”Hur mår du?”. Då grät jag, säger hon.