Ibland brukar det uttryckas som bokskrivandets svåra konst är att komma på en bra inledning. Sedan är det också knepigt det där med titeln. Karin Smirnoff löser saken enkelt: första kapitlets fem första ord får också bli titeln på verket.
Det är det enda enkla Karin Smirnoff gör. Hennes berättelse är avancerad och det är en stark debut. Den är den första riktiga höjdaren i den norrbottniska berättarkonsten sedan Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Augustprisnomineringen är motiverad.
Vad är det då Karin Smirnoff från Piteå bjuder på? Jo, en spännande skildring i nutid och i förfluten tid. Jana är en singelkvinna i 30-årsåldern som åker från Luleå till sin bror i Smalånger. Hon är född och uppväxt i detta lilla samhälle vid E4, någonstans mellan Skellefteå och Umeå. Varför hon gör det är först inte lätt att förstå, men snart sipprar det fram ouppklarade frågor som hon söker svar på.
I Smalånger bor hennes bror i föräldrahemmet. ”Våra föräldrar älskade everttaube sedan dog de”, så kort klarar hon av föräldrahistorien redan på förstasidan. Så enkelt var det nu inte. Under berättelsens gång framträder de svåra förhållanden som syskonen växt upp under. Smirnoff sparar och delar ut bit för bit, för hon är en skicklig dramatiker. Nu lever den alkoholiserade brodern i misär. Jana röjer upp i hans hem som nu också blir hennes igen.
Smalånger är fyllt av gåtor och inte minst kring den jämnåriga Maria, hon som förvridit huvudena på varenda karlslok i samhället. Hon har hittats död under mystiska omständigheter, men gudskelov blir det ingen detektivroman. Smirnoff låter gåtan om Marias död bli en av många kryddor i den kryddiga berättelsen, en ren bifråga med en odramatisk upplösning.
Storheten i Karin Smirnoffs berättelse är personteckningen. Många människor passerar revy och de känns alla verkliga i sina egenarter. De är ofta så sammansatta. Redan i inledningen möter Jana den kanske mest säregne, den harmynte, brännskadade och något äldre John. Hon delar säng med honom till och från, men begriper egentligen inte utbytet av kärleks-mötena med den store, gorillaliknande mannen. Han är ju inte vacker, men ”han luktade man och liv och jord och terpentin”. John är förtegen om det förflutna, det får i stället ta form i hans målerikonst.
Jana får anställning i hemtjänsten och då återser hon människor som hon upplevt som barn och som ung flicka. En del är sympatiska, andra återuppväcker otrevliga minnen. De får bidra med pusselbitar när gåtorna ska lösas. Där finns också den dödligt cancersjuka jämnåriga före detta klasskamraten, som hon hämnades på för att hon vann den vackraste pojken i klassen.
Egentligen finns det bara en invändning mot ett Augustpris till Karin Smirnoff och det är hennes språkliga grepp. Varför skriva 329 sidor utan ett enda komma? Uppräkningar och vissa meningsbyggnader kräver det där tecknet. Vissa komma-lösa meningar blir obegripliga. De är också nödvändiga för att ge pauser i läsandet.
Och denna märkliga namnskrivning. Inget namn får stor begynnelsebokstav och dessutom skrivs förnamn och efternamn ihop. Obegripligt och svårläst. Hade förlaget Polaris ingen redaktör som kunde tala Karin Smirnoff tillrätta?
Men det är egentligen bara en anmärkning. Den som överser med författarens språkliga egenhet får en stor läsupplevelse.