Det har sagts förut, men tål att sägas igen. SSAB släpper ut mest koldioxid av alla enskilda utsläppare i hela landet. Fem megaton per år som bidrar till den globala klimatkrisen som enligt världens ledande experter drar planeten allt närmare ruinens brant.
Tillsammans med två andra företag, Cementa och Preem, släpper ståljätten ut nästan lika mycket som alla landets personbilar – eller svenska folkets flygresor.
Företagen får kritik från bland andra Naturskyddsföreningen. Ordföranden Johanna Sandahl sa nyligen att SSAB:s satsning kommer alldeles försent. Innan år 2035 är det sagt att förändringen ska ske. Det koldrivna stålverket ska rivas. Tio procent av landets koldioxidutsläpp ska raderas.
Lösningen stavas Hybrit. En gemensam satsning från SSAB, LKAB och Vattenfall. En process som ska förvandla koldioxidutsläppen från järn- och ståltillverkningen till vatten, genom att använda vätgas istället för att elda med kol.
– Den största drivkraften för mig är fossilfriheten. Vi måste göra något om vi tittar på klimatet, vi har inget val egentligen. Då är det här, skulle jag tro, den bästa lösningen för järn- och stålindustrin, säger Hybrits vd Mårten Görnerup.
SSAB:s tekniske direktör Martin Pei, ordförande i Hybrit, medger att de släpper ut mest koldioxid i Sverige. Men nära hälften av världens stål produceras i Kina. Både där och i andra stora stålproducerande länder gör man det inte lika klimateffektivt som på SSAB, säger Pei.
– Det finns ett stort behov av stål i världen så någonstans måste stålet tillverkas. Om vi gör det så släpper vi ut minst, jämfört med om produktionen skulle flyttas någon annanstans. Det beror på tekniken och nu driver vi hybritsatsningen som vi hoppas kan kapa bort utsläppen.
Är det en drivkraft för er att ni framställs som den stora syndabocken?
– Ja, det är klart. I och med att vi har Sveriges största utsläppskälla så finns det en stor vilja att utveckla en ny teknik, säger Pei.
Om pilotanläggningen som byggs vägg i vägg med Svartöstaden liknas vid ett frö, så är det nu sått. På torsdagen bjöds Norrbottens Media in för att titta på bygget på SSAB-området, bara några meter från Luleälven. Alla var där. SVT, TV4, P4 och Ekot från Sveriges Radio. Än så länge syns inte så mycket mer än betonggrunden intill en stor grop i marken. Men redan mot slutet av sommaren ska anläggningens yttre vara på plats, redo att fyllas med maskiner.
– Vi håller tiden och tror att vi är färdiga när vi ska sommaren 2020, säger Mårten Görnerup.
Det kommer gå åt mycket elektricitet för att ersätta kolet vid stålverken i Luleå och Oxelösund. 15 terawattimmar, eller 15 miljarder kilowattimmar.
– Det är mycket el, men det är ungefär lika mycket energi som Sverige exporterar idag, säger Görnerup.
Man kan säga att landets totala vindkraftspark på knappt 3 500 vindkraftverk skulle behöva dubbleras för att möta behovet.
– Energi krävs redan i massor och det är därför vi har kolet. Vi behöver lika mycket energi i framtiden men det måste vara elektricitet och det är en utmaning. Men här uppe har ni väldigt goda förutsättningar för det och det vill vi utnyttja, säger Görnerup.
Stålet beräknas bli 20-30 procent dyrare att producera, för att det går åt så mycket el för att göra vätgas. Men Mårten Görnerup tror att det jämnar ut sig genom att fossilfri el blir billigare, samtidigt som priset för utsläppsrätter ökar.
– Idag är det dyrare. Det fossila bränslet är egentligen för billigt. Men vi tror att det här kommer att jämnas ut på sikt och att vi kanske till och med blir billigare. Den stora kostnaden är till exempel priset på fossilfri el och där har vi sett både vind och sol gå ner ganska kraftigt i några år, säger han.
Pilotanläggningen ska drivas till 2025. Sedan är planen en större demoanlänggning. Produktion i industriell skala blir aktuell tio år senare. Det är inte klart var den slutliga anläggningen, om den blir av, ska placeras – men att det blir i Luleå är inte alls säkert.
Hybritstålet kommer först ut i svampartad form och det innebär att järnmalmspellets, som består till 30 procent av syre som ändå ska bort, inte nödvändigtvis måste transporteras till kusten för att smältas till råjärn och göras om till flytande stål. Men det är inte den viktigaste frågan.
– Tillgången till el kommer att bli en viktig faktor och framför allt överföringskapacitet, alltså kraftnätet. Vi får utreda det i detalj när vi kommer lite längre fram, säger Martin Pei.
Hur mycket kommer det att kosta?
– Konverteringen kommer att kosta en hel del pengar. Men samtidigt ska vi också vara medvetna om att fortsätta driften med nuvarande teknik inte är gratis heller. Det krävs stora investeringar med jämna mellanrum. SSAB innefattas även av systemet för utsläppsrätter idag så vi kommer att behöva köpa mer utsläppsrätter och betala för det med nuvarande teknik.
Skiftet kan få konsekvenser även på lokal nivå. Luleå energi får idag en stor del av sin fjärrvärme i form av spillvärme från SSAB. Hybritprojektet kan påverka fjärrvärmekunderna genom att det blir sämre tillgång.
– De här gaserna försvinner ju. Men sedan kan man tänka sig att det finns annan restvärme i processen. Du ska ju fortfarande göra stål av det och då finns stora värmemängder. Så det är möjligt att det går att lösa på annat sätt, men hur den lösningen ser ut vet vi inte idag, säger Mårten Görnerup.
Fjärrvärmekunderna ska inte vara oroliga, enligt Martin Pei.
– Vi har fortfarande en stor produktionsapparat här i Luleå. Även med bytt teknik så kommer det att finnas möjlighet att förse stan med restvärme från anläggningen. Så fjärrvärme kommer vi troligt kunna hitta en lösning för, säger han.