Vi möter Ann-Sofie Wibble, 69, i hennes och maken Gunnar Lövgrens hem på Hertsön i Luleå. Bilder på de fyra barnbarnen fångar ögat: Anna-Karins dotter Agnes, 15, och sonen Adam, 13 och sonen Mikaels två barn.
Ann-Sofie startar ett bildspel som visar Anna-Karin och hennes familj vid olika tillfällen. Medan livet ännu lekte. Medan lyckan ännu log.
– Anna-Karin var ansvarig för det nya apoteket i Shopping. Hon var så alert. Hon hade nästan aldrig varit sjuk och så lämnade hon oss bara så här, säger hon och knäpper med fingrarna.
Ann-Sofie liknar det som Anna-Karin drabbades av vid det som heter "plötslig spädbarnsdöd" när det drabbar barn.
– Det som styr hjärtats rytm slutade att fungera.
Det var den 31 januari 2011 det hände, fyra dagar före 40-årsdagen. Platsen var Playa del Carmen i Mexico.
– Lars, vår svärson, ringde vid midnatt och berättade att något hade hänt Anna-Karin. Efter en kvart ringde han igen. Då förstod jag att hon var död. Lars frågade "Hur ska jag kunna tala om det för barnen?". Gunnar och jag sov inte mer den natten. På morgonen gick vi ut på vår vanliga promenad. Vi var i chock. Gunnars två systrar kom i bil och plockade upp oss.
Svärsonen och barnen önskade och fick resa hem så fort som möjligt. En sorg i sorgen blev det att de inte fick med sig Anna-Karins kropp – den skickades en vecka senare.
– Lars föräldrar och Gunnar och jag mötte Lars och barnen på flygplatsen. Det var så bra ordnat. Vi fick samlas och ta hand om varandra i vip-rummet, säger Ann-Sofie och beskriver en dubbel sorg:
– Den egna sorgen och sorgen i att barnen miste sin mamma. Agnes som var tolv år då sa "Tänk, 12 år och förlora sin mamma". Sedan tillade hon: "Nu får mina barn ingen mormor". Vi åkte med till Boden där Anna-Karin och hennes familj bodde och låg över.
Den 19 mars begravdes Anna-Karin. Ann-Sofie beskriver hennes sista viloplats.
– Vi fick en grav på den gamla kyrkogården inne i Boden. Alldeles vid ån med björkar runtom.
Ann-Sofie och Gunnar besöker graven nästan varje vecka.
– Vi åker nämligen till Boden i stort sett varje måndag för att laga middag åt Lars och barnen.
Den första tiden efter dotterns bortgång stannade livet av för föräldrarna. Ann-Sofie berättar om hur hon slutade med alla aktiviteter som hon hade ägnat sig åt, till exempel bridgen som hade varit så viktig för henne och bokläsandet.
– När Gunnar och jag tog oss ut på promenad ville jag lägga mig på ängen som vi passerade och bara försvinna. Men peppad av sina medmänniskor rycker man upp sig och tvingar sig att göra saker.
Ann-Sofie hyllar människorna runt omkring som skyndade till stöd och tröst.
– Släkt, grannar, gamla arbetskamrater, kvinnor från bridgeklubben och andra slöt upp. Fantastiska medmänniskor! Det är så välgörande att få berätta om det som hänt.
Hon berättar om en gammal arbetskamrat som kom med en dikt som blev till hjälp och tröst.
– Budskapet är att det inte finns genvägar ur sorgen utan att man måste gå rakt igenom den. Tiden är nåden. Man tror att man aldrig kommer att bli glad igen utan förbli en sorgens människa. Men så är det inte.
Att tiden läker alla sår håller hon inte med om. Däremot att man lär sig att leva med såren.
Samma människa som kom med dikten kom med ett urklipp ur Dagens Nyheter om en kvinna, Eva Hellsten, som hade mist sin 19-årige son i en lavinolycka och skrivit boken "Du finns i mina andetag".
– Jag kände igen mig i allt som hon skrev. Om små ljusglimtar då och då. Om vikten av att kunna se glädjen i det lilla. Och Anna-Karin finns i mina andetag.
När Ann-Sofie blev inbjuden att komma på dambridgefesten tvekade hon men tvingade sig att gå.
– Det var bra att jag gjorde det. Jag började spela igen.
Hon säger att livet har kommit tillbaka till henne.
– Livet kan bli rikt igen fast på ett annat sätt. Man fortsätter att falla ner i sorgegropar men tar sig upp fortare.
Barnbarnen är till stor glädje.
– Anna-Karin finns i dem. Tänk att få följa deras utveckling.
Ann-Sofie berättar också om lilla My som är grannbarn i sommarstugan som hon och Gunnar har i Jaktviken i Kallax.
– Tack vare My blev den första sommaren efter Anna-Karins död inte så hemsk som jag trodde att den skulle bli. Jag fick ha My i knäet och hennes föräldrar gav oss så mycket förtroende att hon fick sova hos oss. Hon har fortsatt att vara till tröst för oss. Barn kan lätta upp så.
Ann-Sofie förklarar varför hon sa ja till NSD:s förfrågan om att berätta om sitt livs sorg:
– För att förhoppningsvis ge andra sörjande hopp. Och för att betona den godhet som folk har visat oss när vi behövde den som mest.