Så med historien om Elvira Madigan och Sixten Sparre.
Om deras öde skrev Johan Lindström Saxon ett skillingtryck som publicerades för 130 år sedan, kort efter att allt kulminerat den 19 juli 1889. Det lanserades som en berättelse och sång om ”löjtnant Sixten Sparre och Elvira Madigan, den sköna konstberiderskan, hvilka båda för egen hand och af kärlek sköto ihjäl sig i Tåsinge, Danmark”.
Originalets text börjar välbekant:
”Sorgeliga saker hända/uti våra dar försann,/sorgligast dock är den ända/som tog fröken Madigan.”
Redan som tonåring var Elvira Madigan, född Hedvig Jensen, en bejublad cirkusartist. Hon hade bland annat belönats med ett guldkors av den danske kungen Kristian IX.
”När hon dansade på lina,/som en liten lärka glad,/bifallsropen hördes hvina/ifrån stolen, bänkars rad.”
Vid 21 års ålder förhäxade hon en 13 år äldre skånsk dragonsoldat.
”Så kom löjtnant grefve Sparre,/bildad, vacker, utaf börd./Ögon blöden. hjärtan darre,/ty hans kärlek här blef hörd!”
Efter en föreställning i Sundsvall gick hon med på att fly med honom till Danmark. Han var bipolär, hade ljugit om sin ekonomi och pengarna tog snart slut. I desperation sköt han henne och sedan sig själv.
I sista versen ryms visans sens moral:
”Tänk därpå, du ungdom glada,/som så sällan ser sig för/att ej du i blod får bada,/du också förr än du dör!”
Paret ligger begravt på Landets kyrkogård i Tåsinge, men finns ”bevarat” i Bo Widerbergs film från 1967 – och visan om parets sorgeliga öde sjungs understundom än i dag.