Så här såg det ut i ett vanligt soprum 1995. Avfallet slängdes helt osorterat ned i trapphusets sopnedkast. Bekvämt men ganska galet.
För dagens barn och unga är sortering av vårt avfall en självklarhet. Själv kan man bara förundras över det faktum att det inte gjordes tidigare. Då – för cirka 30 år sedan – var det bara att packa ner allt och då menar jag verkligen allt, i en plastpåse (som man för övrigt fick gratis i mataffären) för att sedan släppa ned den i trapphusets sopnedkast. Om man bodde i villa så var det den egna soptunnan som gällde.
I samma stund som handen släppte plastpåsen var bekymret ur världen.
Det som inte rymdes i sopnedkastet fick man åka ut till soptippen för att bli av med. Ett besök på tippen var en salig blandning av intryck. I skyn skränade måsarna i väntan på att folket skulle avlägsna sig så att festen kunde återupptas. I luften hängde en doft av rök, förruttnelse och lite kemikalier. På marken låg mycket skräp men även sådant som i dag återbrukas.
Det var inte bättre förr – men det var enklare, till ett högt pris.
Så här såg det ut på soptippen en sommardag 1979. Ett berg med öl väntade på att bli ett med jorden.
Jag minns vid ett tillfälle, förmodligen sent 1970-tal, när jag var på tippen med pappa. Där var ett berg med ölburkar, styrka okänd, där bäst före-datumet hade passerat. Ölberget väntade på att grävas ner av bulldozern. I dag hade enbart panten varit en mindre förmögenhet. Då var det bara skräp som förmodligen ligger kvar i marken än. Nedbrytningstiden för en aluminiumburk är 200-500 år.
Genom åren har det funnits 27 soptippar, eller deponier som är den korrekta benämningen, i Luleå.
Före Sunderbyn låg en av Luleås soptippar på Skutviken. I dag kvarteren kring Midgårdsvägen, Ostrongatan och Hummergatan. Från personer med illasinnade avsikter, från landets södra delar, finns tron att Luleås ishall Delfinen är byggd på en gammal soptipp – detta stämmer inte. Hallen står på gammal sjöbotten. Jarmo Myllys gick på vatten – inte på gamla sopor.
En annan stadsnära soptipp låg mellan Ormberget och Hagaviken, strax norr om skyttebanan på Knöppelåsen.
Vad som ligger gömt under markerna där vill man inte tänka på och i dagsläget är det nog ingen som riktigt vet. Ulf Almqvist, affärsområdeschef på Lumire, säger att det är svårt att svara på.
– Det finns utsagor om att det är nedgrävt allt möjligt där som i dag klassas som miljöfarligt, säger han.
En av renhållningens bilar kommer och dumpar skräp på soptippen på Skutviken.
I dag samlas inget avfall på deponin. Det som hamnar där är enligt Ulf Almqvist mest schaktmassor och jordar som används för att sluttäcka deponin.
1972 infördes renhållningsmonopolet som innebar att hushållen inte längre fick bränna eller gräva ned sitt avfall själva utan kommunerna fick ansvaret. Det var först under mitten av 1980-talet som hushållen fick börja med sopsortering. Då var det returpapper och glas som skulle separeras från övrigt avfall.
Först var det "Brännbart" sedan "Energiåtervinning". Nu har skylten på Risslan blivit "Restavfall/brännbart".
Numera kan man slänga, förlåt återvinna, sitt skräp dygnet runt i Luleå. Men efter mörkrets inbrott finns ingen att fråga om hjälp. I vilken container skräpet åker blir en samvetsfråga – men kom ihåg att storebror ser dig, området är övervakat av kameror.
Förvirringen kan ibland vara mer eller mindre total. På kommunens förra återvinningscentral, Kronan, var skyltningen mer exakt. Under brännbart stod det exempel på vad som räknades som brännbart, till exempel textilier, plast, frigolit och så vidare.
När Risslan invigdes för ganska exakt två år sedan var skylten brännbart utbytt mot den inte lika logiska "Energiåtervinning" och ingenstans, eller kanske det fanns någonstans, förklarades vad som menades med detta.
Ett självupplevt scenario: Kön är lång. Ilskna blickar från bilar som vill in i slängfilen. En sista sopsäck ska slängas. Vad fan är energiåtervinning? Familjen sitter i bilen, varma, hungriga och vill bara åka hem. Sopsäcken är fylld med saker som definitivt brinner. Ska jag kasta den här? Eller där? Skulle jag ha sorterat bättre? Det börjar tutas. Det finns ingen att fråga. Frun ropar: "Vad håller du på med?". Nu åker säcken i. Fort ungar, på med bältena, pappa är en sopa!
Nu är skylten utbytt till "Restavfall/brännbart" – mer logisk men fortfarande finns ingen förklarande text.
"Vi vill få till en beteendeförändring där kunderna planerar sin sortering och söker i vår digitala sorteringsguide", säger Fanny Norlin, Lumire.
Det finns en tanke med att inte skriva ut mer exakt vad som är till exempel brännbart – en medveten strategi. Fanny Norlin, kommunikatör på Lumire förklarar:
– Vi vill få till en beteendeförändring där kunderna planerar sin sortering och söker i vår digitala sorteringsguide. Vi kommer att sätta upp tydligare skyltar som hänvisar till den. Personalen kommer givetvis finnas tillgänglig men för de lätta frågorna finns alla svar i sorteringsguiden, säger hon.
– Successivt hoppas vi att vi får till den beteendeförändringen att informationen är lättillgänglig,
Kanske får vi en AI-tjänst i framtiden som berättar exakt var avfallet ska sorteras?
– Absolut, det ligger där i horisonten, säger Fanny Norlin.
Inte allt slängs i containrarna, mycket lämnas in för återbruk. Under 2022 återbrukade Luleåborna totalt 332 ton.
I fjol bidrog varje Luleåbo även med totalt 462 kilo avfall. Till största delen var det grovavfall, 202 kg/person.Sedan kom mat- och restavfall, 175 kg, förpackningar, 51 kg, elavfall, 15,3 kg, returpapper 12 kg och farligt avfall, 6,8 kg.
Om företagens avfall tas med blir det cirka 55 miljoner kilo årligen och det mesta återvinns i någon form. En del blir nytt material, annat eldas upp och omvandlas till energi.
För att underlätta sorteringen har nya symboler tagits fram som numera pryder de olika kärlen i flerfamiljshusens miljörum.
– Det är ett nationellt skyltsystem som är ett samarbete mellan de nordiska länderna. Alla miljörum i hela Norden ska ha likadana skyltar. Dessutom ska producenterna har motsvarande symboler på sina förpackningar. Syftet är att underlätta sorteringen, säger Fanny Norlin.
I samband med det byttes även ordet brännbart ut till restavfall.
– Det är också lite symboliskt. Har man sorterat allt som man ska så är det bara resten som blir kvar, säger Fanny Norlin.
På sikt ska återvinningsstationerna i Luleå avvecklas och inom några år ska stadens villaägare återigen slänga allt i samma tunna. Skillnaden är att tunnorna innehåller olika fack och avfallet sorteras direkt. Alla får sin egen lilla återvinningsstation.
Ulf Almqvist, Lumire, med större soptunnor för fyrfackshämtning.
Hur kärlen kommer att se ut är oklart men en variant som Lumire har tittat på är två separata kärl med fyra olika fack. För detta behövs nya sopbilar, som har en leveranstid på cirka ett och ett halvt år. Huruvida tunnorna kommer att rymma allt som ska återvinnas, eller om det blir tal om kärlkramp, får framtiden utvisa.
För att knyta ihop denna soppåse kan jag inte låta bli att förtälja ett annat minne som berättades för mig i min barndom.
Min far var en av de första i staden som hade en "amerikanare", en Chevrolet av årsmodell 1950-någonting. Ordet raggare fanns inte då men ett av helgnöjena var att åka Storgatan upp och ner. Ofta med damsällskap. Några gånger slutade denna resa på Skutviken, vid tippen. Bilen stängdes av och efter ett tag släpptes damerna ut. Strålkastarna slogs på och råttorna som gömt sig hade återigen vågat sig fram. Samtidigt som skriken från det tidigare sällskapet ekade över viken trycktes gasen i botten och med en rivstart drog han därifrån.
Jag vet inte om det var sant eller om han kryddade berättelsen lite. Men om historien är sann och någon av de utsatta damerna läser detta så ber jag om ursäkt, så här, dryga 60 år senare.
Soptippen vid Skutviken någon gång i slutet av 1950-talet.