Det var en textrad om en soppåse som väckte Alexandra Sundqvists nyfikenhet för Barbro Hörberg. Med födelseåret 1986 är hon för ung för att kunna ha några egna minnen av artisten som gick bort redan 1976, men när hon hörde den första låten blev känslan omedelbar. Hon ville veta allt.
Hon har jobbat som kulturjournalist sedan 2004, men aldrig stött på Barbro Hörberg förrän för tre år sedan då hon av en tillfällighet fick höra ”Vill du bli min soptipp” från 1975.
– Jag tyckte den var fantastisk, det var ett så roligt sätt att beskriva en relation på. Alla människor har ett bagage med sig, och i Barbro Hörbergs version är det en liten soppåse. I stället för att göra sig till när man träffas kanske man ska öppna sin soppåse på en gång.
Alexandra Sundqvist skrattar till och berättar att hon fastnade särskilt för strofen ”Du älskar mej när allt går bra, det är nästan slöseri, men vilken påse lägger jag mina bedrövligheter i? Vill du bli min soptipp?”.
– Hon hade verkligen förmågan att så träffsäkert sätta ord på de små sakerna i livet.
Så rullade allt igång. Hon lyckades få tag på hennes tre soloskivor i vinyl, och så småningom även barnskivorna.
– Jag fastnade mycket för hennes kvinnoporträtt, och hennes humor. Hon lyfte fram vanliga kvinnor, som en hemmafru som hittar ett hål i lakanet. En av mina favoritlåtar är ”Det är ingens fel” som handlar om vad som kan hända om man inte pratar med varandra i ett förhållande.
Ju mer hon fick veta om Barbro Hörberg, desto mer intresserad blev hon av henne som person.
– När jag gick igenom arkiven förstod jag hur otroligt folkkär och omskriven hon var på 1970-talet, hon var ju verkligen en kändis. Och hon var så mångsidig. Hon gjorde radioprogram, skrev en musikpedagogisk bok, var uppesittarvärd i tv, skrev låtar till Lill-Babs och Agnetha Fältskog – och gjorde fantastiska skivor.
Men trots hennes storhet har det aldrig gjorts någon bok om henne – förrän nu.
– Jag tror det beror på flera saker. Dels att hon dog ung, dels att hon var kvinna, och dels vad hon skrev om. Hon var ju en pionjär.
Alexandra Sundqvist gjorde en grundlig research. Hon gick igenom arkiv, tidningsurklipp, radioprogram, allt som finns sparat, för att se om det fanns tillräckligt för att bygga en historia på. Hon pratade med ett förlag, där de var positiva.
– Jag ville vara säker på att det kunde bli en bok innan jag kontaktade Barbro Hörbergs familj. De är ju privatpersoner, Barbro var deras syster, eller mamma, eller vän. Jag har träffat dem mycket de senaste två åren, och fått låna hennes privata material.
Sedan gick hon igenom deras släkthistoria från 1880 och framåt, där hon började med Barbros morfar.
– De har varit så hjälpsamma, och det är en stor anledning till att boken har blivit så detaljerad som den har blivit. Den är ju speciell för att materialet är så speciellt.
Därför var det också möjligt för henne att skriva boken i den form som hon valde.
– Först tänkte jag skriva en lite torrare bok, som man tänker sig att biografier är. Rak i kronologin och redovisande, analytisk och distanserad. Hon var ju dessutom en rolig person, väldigt nyfiken och levnadsglad. Samtidigt var hon en känslig person med en del oro och ångest. Det var också en anledning till att boken fick den ton som den fick. En torr, distanserad bok hade inte passat hennes person.
Bilden av en levnadsglad och nyfiken, men även driftig och modig person, växte fram.
– Hon hade artistdrömmar redan i slutet av 1940-talet, då fanns det inte så många förebilder. Att slå sig fram som kvinnlig trubadur på den tiden var inte jättelätt. Jag tycker att det är så häftigt att hon gjorde den resan.
Barbro Hörberg blev bara 43 år gammal. 1973 blev hon sjuk och opererades för bröstcancer. Hon gick aldrig på några efterkontroller, då hon avskydde sjukhus. Istället fortsatte hon bara att jobba och göra skivor. Efter en tid hade sjukdomen spritt sig till skelettet.
– Det var det svåraste att skriva sig igenom. Att hitta en balans och att göra det på ett sant, men samtidigt respektfullt, sätt var det svåraste, och det som tog längst tid att skriva.
Att Barbro Hörberg gjorde stort intryck på många under sin livstid är något som blivit tydligt för Alexandra Sundqvist under arbetets gång, och även nu sedan boken kommit ut.
– Jag möter människor som kommer ihåg henne från när de var barn. De har sett barnprogram, lyssnat på henne, och minns henne väldigt väl. Det har också varit det fina med det här projektet, att alla har varit så positiva, för att de har så fina minnen av henne.
I drygt två år har hon arbetat med boken, under långa perioder väldigt intensivt. När den släpptes blev den mycket uppmärksammad, och de senaste veckorna har varit fyllda av intervjuer, tv-framträdanden och föreläsningar.
– Jag var inte riktigt beredd på det, kan jag säga, men det är roligt. Det som känns fint, och som drev i mig lite i det här projektet, är att det är en sorts kulturgärning. Och det får man ju energi av, även om det ibland är tröttsamt.
Alexandra Sundqvist är född och uppvuxen i Boden och upptäckte tidigt sin fallenhet för skrivande. Andra året på gymnasiet fick hon praktik på NSD i Boden.
– Jag fick följa med lokalredaktören Leif Hammarström som lärde mig allt han kunde. Första dagen fick jag följa med på skotersafari, och han förklarade bland annat hur en ingress ska vara.
Efter praktiken fick hon extrajobb på kvällar och helger där hon skötte kulturbevakningen för NSD i Boden. Det ena gav det andra. Efter ett tag fick hon jobb på NSD i Luleå, sedan på Expressen, och vid 22 års ålder blev hon anställd på DN Kultur. Numera är hon frilansande kulturjournalist och bor sedan många år i Stockholm med sambo och sexårig son.
– Det jag kan sakna med Boden och Norrbotten är att det finns lite mer tid där. Här nere finns inte samma utrymme för att vara spontan, folk jobbar väldigt mycket. Som frilans kan jag bestämma mer över mina tider, och kan lättare hämta tidigt på förskolan.
Varje sommar försöker hon vara hemma i några veckor för att träffa släkten och känna lugnet.
– Jag trivs egentligen bäst i skogen. Vi har en stuga i Kalix skärgård, det är lite hemma för mig. Och något som har varit fint med att växa upp i Boden är att alla är så snälla.