Niklas Turner Olovzon, författare, pr-strateg och styrelseledamot i Luleå Hockey på en promenad i Stockholm där han har sin arbetsplats.
Han är född i Kiruna, hatade Luleå hockey, spelade aldrig basket i Gammelstad och kallar sig själv för champagnesocialist. Jobbet finns i Stockholm och bostället, numera, i en liten by utanför Leksand. I dag älskar Niklas Turner Olovzon Luleå hockey och han sitter, dessutom, i klubbens styrelse.
Hur är det att bo mitt i fiendeland?
– Ja du (skratt), jag ska erkänna att jag länge ändå gillat Leksand, de är gulliga och fansen är livfulla. Men under slutspelet senast ledsnade jag när de pressade Frölunda. Det var så himla glatt och roligt, flaggor överallt. Då blev jag lite trött på det hela faktiskt (nytt skratt).
Kiruna AIF i blodet från födseln men gruvstaden lämnades för Luleå efter 10 år och det gick fort för unge Turner Olovzon att byta fot, eller favoritlag.
– Ett år ungefär, sedan var jag fast. Inget konstigt med det egentligen. Det föll sig helt naturligt och närmast självklart. Även om jag är medveten om att inte alla där uppe i Kiruna håller med mig. Jag känner att vi som förening har en hel del fortsatt att göra på orter som Kiruna och Piteå för att bli också "deras" lag. Det är olyckligt att unga spelare passerar förbi Luleå och hamnar i andra klubbar.
Vad beror det på att det fortsätter så?
– Det är nog ett historiskt lillebrors-komplex men samtidigt är det svårt att riktigt sätta fingret på det. I min värld är Luleå Hockey ändå en inbjudande förening, öppen för alla och borde vara hela Norrbottens lag. Men vi måste jobba ännu hårdare, på flera fronter. Att en sån som Sandlin-Pellikka hamnade i Skellefteå är ett exempel på ett misslyckande.
Niklas Turner Olovzon i en av de klassiska miljöerna i centrala Stockholm. "Jag har blivit mer land än stad", säger han.
Efter ett antal år på Räfsarstigen i Gammelstad, med basketoraklet "Jampa" Eriksson som gympalärare, blev det, trots detta faktum, aldrig någon basketkarriär. Däremot en flytt till kungliga huvudstaden och kommunikationsbyrån Passion Lab, som han grundat och driver. Med framgång. Och det skrivna ordet har varit Niklas Turner Olovzons väg till lycka och välgång, om uttrycket tillåts. Han har skrivit för andra, till andra, men att omvandla detta till att författa bästsäljande böcker är inte självklart.
– Jag har alltid haft ett stort intresse för språkbruk och jag ska erkänna att jag skrivit bokmanus förut. Jag hade tre-fyra stycken liggande varav ett var helt klart att skicka in, men det blev aldrig av. I dag förstår jag inte varför men jag tror att jag tänkte för mycket på hur det skulle gå, om någon skulle gilla och läsa boken. Men även att jag skrev efter vad som gällde, vad som var populärt. Som jag trodde att det skulle vara. Det kunde jag släppa mitt i traumat efter vår sons olycka. Det blev mycket ärligare.
Niklas Turner Olovzon hoppas på guldparad genom Luleås gator när den kommande hockeysäsongen ska tas i mål.
Vi vrider klockan tillbaka till den 9 juni 2018. Den hissolycka som då fyraårige sonen Lou drabbades av är osannolik, det handlade om minimala marginaler, otur och slump. Men det hände. Nyss inflyttade i vindsvåningen med hiss rakt in till lägenheten, vilket kändes som jättelyx – blev en isande mardröm. Lou lekte och fastnade mellan hissens inre dragspelsdörr och den yttre hissdörren. Och hissen gick i väg. Mamma Elizabeth kämpade desperat men kunde ingenting göra. Hissen stannade mellan två våningar, Lou satt hopklämd och hjälplöst fast.
Elizabeth var med under hela den traumatiska händelsen. Niklas var vid föräldrarnas hus i Dalarna, 26 mil därifrån, när telefonen ringde.
– Mina ben bara vek sig, de visste inte om han levde eller om han var död. Bilfärden till Stockholm var som i en dimma, jag kom till sjukhuset och miraklet hade skett. Han överlevde. Han fick svåra motoriska skador och är rullstolsburen, men det fantastiska är, trots allt, att han är helt klar i huvudet, vilket är ett under efter den syrebrist han drabbades av. Hans motoriska problem ställer naturligtvis till det i vardagen och han kämpar. Men han har härlig humor, går i skolan och, framförallt, så lever han.
I debuten som deckarförfattare hämtade Niklas Turner Olovzon både karaktärer och miljöer från Norrbotten och, inte minst då, Luleå.
Och du skrev en bok?
– Jag hade redan börjat så olyckan utlöste inte skrivandet. Däremot kunde jag lägga bort att skriva för andra och bara skriva för mig själv, fullständigt skita i konventioner om hur det eventuellt skulle vara.
Både "Isberg" och "Sandslott" har försvunna pojkar i centrum?
– Jo, det är uppenbart att den första handlar om min son. Men jag har kommit på att det är min fru jag också skrivit om, i båda böckerna finns en mamma. Min fru hade det fruktansvärt svårt, var närmast suicidal, medan jag landade mycket bättre i huvudet. I att Lou överlevde, i att han faktiskt lever, trots att alla odds var emot.
Niklas Turner Olovzon har alltid jobbat med det skriva ordet och hade faktiskt flera bokmanus liggande redan innan han skrev sin första deckare.
Och familjen växte?
– Ja, det kan tyckas tokigt men vi fick vårt andra barn mindre än ett år efter olyckan. Det var bra, inte minst för Lou som fick ta hand om någon istället för att bara bli omskött. De har en fantastisk relation i dag, Lou och Lee. Personligen, från att ha varit en riktig hönspappa, som min far också var med mig, så bär jag inte på någon ångest eller rädsla i dag. Det är lite märkligt faktiskt, hur vi reagerar och kan förändras. Trots att det normala hade varit det omvända.
Hur mycket inspiration, karaktärer, intryck och miljöer har du hämtat från Norrbotten?
– Mycket. Svårmodet, ensamheten och naturen jag växte upp med präglar både karaktärer och miljöer. Naturen är närmast ett väsen i båda böckerna, precis som det är i Norrbotten. I Isberg har Luleå en stor plats i handlingen, i Sandslott en mindre.
Niklas Turner Olovzon arbetar i Stockholm och bor med familjen i en liten by strax utanför Leksand i Dalarna. "Jag har alltid tyckt att Leksand är gulligt".
Isberg hyllades av kritikerna och prisades även som "Årets deckardebut 2023". Sandslott fick, om möjligt, ett ännu bättre mottagande. Tredje boken i Dolda-sviten är under produktion. Och även här avviker Turner-Olovzon lite från konventionerna.
– Jag känner, i mig själv, att jag sparat den bästa historien i sviten till sist. Jag har burit den med mig hela vägen men valde till sist att inte släppa den först. Det kanske hade varit det naturliga och förväntade men jag valde en annan väg och jag är glad över det.
Böckerna är redan vinnare. Men när vinner Luleå Hockey guld igen?
– Haha, vår kultur är så mycket mer än ett herrguld. Men visst, det börjar väl dra ihop sig till vita jeans i Stadsparken. Varför inte nu till våren?