Det luktar båt. Instängt – på ett gott sätt – när jag och Lena Josefsson öppnar dörren och kliver ned i Stella Marina. Lena har jobbat på båten sedan i maj och tänker så göra till augusti då LTU får tillbaka sin student. Magnus Segerlund har semester från ordinarie arbetet på SSAB och är den som ska styra oss mot Klubbviken.
När Magnus, kallad Sigge, ansluter heter inte golv längre golv utan durk. Tanka är bunkra, vägg är skott, fönster är ventil och att lägga till med fören mot kaj är stävtillägg.
Avfärd
09.00 kastar Stella Mariana loss för dagens första tur och på Södra hamns kaj möts vi av fem passagerare och alla hälsar vant på Lena och Sigge. De är personal i Klubbviken som ska transporteras ut, inga övriga kunder syns till. Således en mycket lugn start på dagen, förvånande för mig som trodde det hyfsat vackra vädret skulle locka fler. Istället får jag 40 minuter på mig att bland annat få höra hur det kan vara när det är 120 fler passagerare än idag.
Alltid fem minuter
Då läggs det till, Sigge sitter vid ratten för att hålla fören mot kajen, Lena drar ut landgången, de som rest med båten ska av, hon informerar de som ska på: förbokade kliver ombord först och barnvagnar lämnas på kajen, hon släpper på passagerare, räknar dem, tar själv ombord barnvagnarna, drar upp landgången och Sigge backar ut. Tiden de har på sig? Alltid fem minuter.
Därefter börjar Lena ta betalt, Sigge styr genom Svartösundet och guidar på klassiskt manér om vad vi ser på höger sida och vänster sidan. Fast styrbord och babord då.
– Det är som för vanliga artister, men vill ju ha respons. Det är inte särskilt kul för någon att kliva av scen och folk är helt likgiltiga, det är samma för mig, säger Sigge om hur han gör för att underhålla passagerarna.
Kocken vill ha kaffe
Nu är det dock inget behov av guidning och Klubbvikens kock, en av de fem på väg ut, får istället bra service och Sigge är noga med att han får sitt kaffe. För att ”ligga bra till när dagens lunch ska lagas”. Vi åker med tom båt tillbaka och kikar kikare mot kajen när vi närmar oss. Där står nu en större samling.
Jag får den äran att utföra Lenas sysslor och så snabbt jag kan drar jag ut landgången ropar, aningen övertänd, att förbokade går först. Tar den enda barnvagnen under armen och räknar varje passagerare med ett klick innan jag snabbt kliver ombord. Inte så avslappnat jag skulle önska men väl inom fem-minutersramen. Dock kan jag konstatera att så inte varit fallet om de 58 hade varit det dubbla.
För lång för taket
Sigge sitter mycket riktigt som en galjonsfigur, hälsar och småpratar med de passagerare som passerar när han stävtillägger.
Han vänder skutan och jag och Lena går runt och tar betalt. Lika delar kontant, med kort eller i förväg betalat på nätet och allt går som det ska. Min längd är enda problemet då jag gång på gång slår huvudet i det låga taket. När pengarna är insamlade har vi tid för snack i förarhytten. Några egentliga raster finns inte utan sista delen av transporten får vara rasterna. Vissa saker måste dock alltid lösas och när Sigge ska göra just det får jag den äran att ratta 20 meter båt i 13 knop. En mäktig känsla.
Stekt strömming
Sigges smörjande av kocken kommer till vår fördel när vi för tredje gången lämnar Södra hamn och med Klubbvikens meny i hand beställer lunch. Stekt strömming eller räkmacka? Älgcarpaccion får vänta till kvällsturen.
Det blir mycket durk under fötterna för mina kollegor då Sigge lediga stunder styr sin egen båt och Lena och hennes familj har stuga i skärgården.
– Det slutar egentligen aldrig gunga. När jag lägger mig på kvällarna känner jag ofta hur hela rummet gungar, säger Lena Josefsson när vi i, det som Sigge förklarar som lugna förhållanden, god bris och bra vatten, närmar oss Luleå för sista gången detta arbetspass.