Med Sara Blix, SSAB:s informatör, får jag passera vakten men innan vi kör mot arbetslag fyra på LD ska jag ha rätt utrustning. Robusta skor, kläder som inte kan ta eld och den gula hjälmen, som signalerar vikarie.
Området innanför grindarna är så stort att jag transporteras med bil. Väl inne i rätt byggnad vandrar vi mot mitt arbetslag, säkert 20 meter upp i taket passerar vad som ser ut som stora hinkar. Så stora att det är svårt att ta in. Vi går på bryggor tio meter upp i luften och vad Sara Blix säger är en travers passerar oss. Den är gigantisk och mina ögon är antagligen detsamma, jag känner mig som ett dagisbarn på besök på pappas jobb.
I LD-ugnens kontrollrum sitter halva arbetslagets styrka. Två av dem är gulhjälmade, Daniel Oldhammar och Simon Nilsson är LTU-studenter som stannar i Luleå över sommaren. Daniel Oldhammar läser till bergmekaniker, som kollar spänningarna i berget när gruvor ska nå nya nivåer.
– Jag pluggar ju till gruvnisse och det här jobbet är bra, då har jag varit med stålet i alla steg sedan när jag är klar, säger Daniel Oldhammar som här kallas ”Orsanisse” efter sitt ursprung. Simon kallas Gazaremsan eftersom han är från Rönninge i Stockholmstrakten. Rönninge ligger mellan Fittja och Trosa.
Som stora cigarrer
Jag får följa med Daniel Oldhammar när ett stålprov ska tas. Jag tar på mig ett par skyddsglasögon, en hjälm och handskar. ”Håller du handsken framför porten brinner den upp” är det sista jag får höra innan vi lämnar kontrollrummet. På vad som ser ut som gigantiska cigarrer bankar av toppen, ut trillar ett stålprov och resten ska kastas in i en kolossal ugn som öppnas från kontrollrummet.
– Det är 1 702 grader där inne, säger Daniel Oldhammar innan jag stegar fram för att hiva in den meterlånga cigarren.
Höga skratt
Första kastar jag från tryggt avstånd, men glöden därinne är förtrollande och jag dras som en magnet framåt för att se bättre när jag kastar den andra. Hettan som slår mot mig. Herregud! Det liknar ingenting jag kan jämföra med och jag möts av höga skratt när vi kommer tillbaka till kontrollrummet. Jag gick definitivt närmare än vad de ordinarie med sina vita hjälmar gör. Järnprovet som vi plockat ut skickas iväg till ett labb med rörpost.
Hälften vikarier
Driftledaren Anders Nilsson säger att hälften av de 18 i laget är sommarvikarier.
– Det är roligt med sommarvikarierna för då får vi lite annat att prata om, säger Anders Nilsson.
Han betonar vikten av säkerheten på SSAB. ”Är du osäker på någonting så gör det inte. Det är som ett ledord här. Fråga, fråga, fråga först”.
– Men man ska aldrig fråga någon i gul hjälm. Det är inte illa ment utan det är för att det absolut inte får bli någonting galet här.
”Dödar” järnet
Traversförarna sitter 100 meter bort och på vägen dit förklarar Anders Nilsson vad man egentligen gör på LD.
– Här gör man stål. Man blåser bort skiten som inte ska vara där, som kol och kisel. Man dödar järnet så att bara stål finns kvar.
Stationen innan LD är avsvavlingen och därifrån styrs traverserna. På avsvavlingen ska man få ned svavelhalten på järnet så att det inte blir för bräckligt. Sara Björklund och Johanna Evans sitter framför skärmar och styr de stora ”hinkarna” jag såg tidigare med hjälp av knappar och joystickar. Det liknar något slags tv-spel.
– Absolut, men man får inte glömma att det är verklighet. Den här som jag styr nu väger 190,7 ton, säger Sara Björklund.
186 ton i hinken
Jag följer med Johanna Ewans ut på bryggan där hon rattar 186 ton glödande stål tvärsigenom lokalen innan hon med sin kontrollpanel tippar ut precis det antal kilo stål som ska ned i ugnen.
Jag nås av ett samtal och måste hastigt lämna mitt arbetslag för dagen. Hur mycket jag än imponerats av alltings häftighet och storlek så är ju det lilla, lilla nyfödda barn jag har på bröstet fyra timmar efter att jag passerat vakten på väg ut faktiskt större än allt på SSAB.