Hon börjar genast prata om sitt bokprojekt, som vore det här hennes hemkomst som författare. ”I min barndoms berså” började egentligen med att hon berättade om sin barndom för barn och barnbarn. Lusten att lyssna ville visst aldrig ta slut. Och May Larsson fick också uppmaningen att visa hur det såg ut där i Kopparnäs på 1940-talet. Så hon började måla. Med såna där gammaldags kritor som man knappt får någon färg ur om man inte trycker riktigt hårt mot papperet. Sedan blev det en pärm i bokhyllan. Nej, vänta. Däremellan blev det nio romaner, om man inte tar det här med tidslinjen på för stort allvar. Men sen tyckte May Larsson att romanskrivandet inte var roligt längre.
– Jag tänkte att nu är den här tiden slut, säger hon.
– Men så blev jag rastlös.
Det var då pärmen kom ner från hyllan med kritmålningarna som vår recensent Maria Vedin beskrev som ”exceptionellt sammanhållna i sitt konstnärliga uttryck”.
– Det var som att öppna en dammlucka, säger May Larsson om flödet som uppstod.
Till slut hade hon 90 bilder och små barndomsberättelser till.
Och det som utmärker hennes berättarstil är att det förutom glädje finns en ganska stor dos barnångest närvarande samtidigt. I boken skildras många traumatiska händelser, som när hennes bror fastnade med ena örat i en gärdsgårdsgrind och började blöda så ymnigt att han blev tvungen att läggas in på sjukhus. Sedan berättar May Larsson om sjön dit de som barn åkte för att bada om somrarna – men inte som i dag med något vuxet sällskap.
Hon simmade ut på det djupa, tappade kontakt med botten, fick panik och började dra in vatten i lungorna.
– Jag minns väldigt väl hur någon tog tag i mitt hår, drog in mig till land och räddade livet på mig. Hon hette Gunnel. Jag minns att jag spydde kaskader med vatten.
Tiden på sommarkollo berättar hon också om, hur hon bara ville kräkas av att äta spenatsoppan.
Så hon smusslade ner små portioner i fickorna medan de åt.
– Nej, det var inte alltid så roligt att åka till kolonin, säger May Larsson.
Det är dessa – och andra typer av plågsamma händelser ur ett barns liv – som är det oortodoxa och tycks utgöra styrkan i Larssons berättande, åtminstone om man man jämför med mycket av den nutida barnlitteraturens mildhet. Att skrämma barn är omodernt, kanske man kan säga.
Till och med dunmjuka Alfons Åberg fick ju kritik häromsistens för att vara allt för hotfull och otäck.
– Man ska kunna känna igen sig även i det svåra, svara May Larsson bara.
Författarbanan började på 1980-talet, och sedan dess har det blivit många romantitlar, bland annat ”Frosten brinner”, som blev adapterad för tv.
Tillsammans med Aina Rönnbäck var hon en av grundarna till nuvarande Bok&Bild i Luleå. I tillägg till alla hennes författarmeriter har hon också skapat ”Mays manusmuseum”, som huserar på Kungliga biblioteket i Stockholm. Där har hon samlat originalhandskrifter och annat material från ett antal svenska författare.
De senaste 17 åren har May Larsson varit bosatt i Södertälje. Men en kväll när det var det extra oroligt i bostadsområdet med anlagda bränder och bråk fick hon nog.
– När jag från balkongen såg kravallpoliserna närma sig tänkte jag att...nej nu orkar jag inte med det här längre. Nu är det dags att flytta hem.
– Ett av mina barnbarn grät och sa att jag inte fick åka. Jag svarade att ”det här är hemma för dig, men du förstår att mormor har också ett hemma, men det är inte här”.
Att återvända till Norrbotten var alltså oundvikligt.
– Jag har längtat hem något så hemskt, säger May Larsson.
– Jag blir så lugn bara av att sitta och lyssna på ljuden som finns här.
Att skriva ”I min barndoms berså” kanske bidrog till all hemlängtan. Vem vet? Men nu tycks även hennes egen livsberättelse närma sig fullbordan.