"Det gjorde inte det minsta ont. Det är typ som att ge blod". berättar Sofia Hedberg, stamcellsdonator.
Den fjärde till tionde november pågår Donationsveckan i Sverige.Tobiasregistret är det svenska registret för givare av blodstamceller där ungefär 250 000 donatorer registrerat sig, samtliga redo att leverera stamceller till någon som behöver det. För Sofia Hedberg, 31, i Luleå skedde det i början av året.
– De hörde av sig och sa att det blivit en match. En man i USA och jag matchade tydligen mitt i prick. Det är ungefär som med blodgrupper, att man tillhör olika.
Hon blev lite förvånad, för hon har flera vänner som även de är med i Tobiasregistret (se faktaruta) som aldrig fått en match. Men nu var det alltså dags för Sofia att ge celler.
– Jag hade till och med glömt att jag någon gång i 20-årsåldern gått med där, och nu gick allt plötsligt väldigt snabbt.
Först fick hon hem sprutor hon skulle ta i magen fem dagar i rad innan själva ingreppet.
– De skulle boosta kroppen så att så många stamceller som möjligt bildades. Jag fick lite värk i ländryggen, där stamcellerna bildas. Men det gick bra.
Umeå universitetssjukhus, platsen för stamcellsdonationen.
Den 29 januari i år går hon så från hotellet till Umeå universitetssjukhus. Där läggs hon i en säng, kopplad till slangar i armarna. Vänster arm serverade maskinerna blod och höger arm fick tillbaka blod efter att maskineriet tagit rätt på så många stamceller som möjligt ur Sofias blod.
– Det gjorde inte det minsta ont. Det är typ som att ge blod. Men det var en rejäl påse de fick ihop, med en slags vitgul vätska i.
Under de fem timmarna fanns alltid en sköterska eller två på plats i rummet för att bevaka processen. När den var klar kontrollerades att det samlats in tillräckligt med stamceller för att lyckas göra en donation, och så var fallet.
– Då fick jag ta bussen hem igen. Det hela gick väldigt smidigt.
"Efter ett år kan man få ta kontakt och veta hur det hela gick", berättar Sofia Hedberg som den 29 januari i år donerade stamceller till en man född 1979 – boendes i USA.
Någon ersättning fick hon inte, förutom resa tur och retur Umeå, hotellövernattning och pengar för förlorad inkomst.
– Det är ju inte därför man gör det, utan för att det är fint att man kan rädda liv.
Sofias stamceller flögs raka spåret till USA där en man född 1979 fick dem.
– Det är allt jag vet. När det gått ett år kan man få ta kontakt och veta hur det hela gick, om han överlevt eller hur det blev. Han kan även få veta vem jag är, om han vill det.
... och ett tack-kort.