I många år har jag haft lyckan att kunna promenera genom ett litet skogsparti på väg till och från jobbet.
Denna tid på året är det som att vandra genom en konsert av fågelsång.
Lätena påminner om tillvarons olika sidor. De tjattrande björktrastarna har en rastlös strävan över sig. Bofinkens bröst är nära att spricka av livsglädje. Talgoxen ropar entonigt ut sitt vemod och sin längtan.
Fast vad vet jag?
Mina tolkningar är ju en sak, det fåglarna egentligen säger till varandra är förmodligen något helt annat.
När jag tänker efter så tror jag att fåglarna uttrycker liknande saker som vi människor sjunger i den skog vi kallar sociala medier: alltså på Facebook, Instagram, Snapchat och Twitter (vars namn förresten är engelska för fågelkvitter).
Det är gissningsvis rikliga mängder skryt över den egna skönheten, styrkan och intelligensen. Det egenhändigt inredda boet skildras i smickrande termer. Hot, förolämpningar och svartmålningar haglar. Flockar berusas av sitt samstämmiga budskap och gör ensamheten extra smärtsam för den som inte passar in. Envisa kombattanter vägrar ge den andra sista ordet och fortsätter debattera till långt in på natten. Lurendrejare förför och vilseleder som lömska troll. Och någonstans finns alltid drömmen om en sång från någon som är som jag, som behöver just mig, som jag kan få finnas till för.
Att vistas på sociala medier är som att gå i skogen och lyssna på fåglarna med en översättningsapparat i öronsnäckan. Plötsligt hör vi vad människorna sjunger. Ord och avsikter framträder tydligt. Vi ser varandra på ett sätt som vi inte har kunnat göra förut. En del upptäckter är hjärtevärmande, annat känns nedslående.
Sången i de sociala medierna är medryckande och stressande. Den lockar in oss i matchen om vems utseende, heminredning, matvanor och fritidssysslor som är mest beundransvärda, den lockar oss att stämma in i flockens refräng och den manar oss att ta strid mot det vi uppfattar som dumheter och dåliga värderingar. Gamla vänskaper går i kras och nya band uppstår kors och tvärs.
En tragik i det hela är att översättningsapparaten inte är perfekt. Våra ord har aldrig varit en exakt återspegling av det vi tänker och känner. Vi har alltid varit fångna i våra språkliga begränsningar. På sociala medier blir detta extra påtagligt. Kanterna blir gärna skarpare och nyanserna färre än vad de borde vara.
Vi var nog inte riktigt rustade att ta del av våra medmänniskors sång på det här sättet. Men det är i den skogen vi lever nu.