Vem vill inte ha snöfrid denna nederbördsrika vinter. När vi sett Samiska nationalteaterns pjäs vill vi också ha Snöfrid, alltså med stor begynnelsebokstav. Det är pjäsens titel och en av huvudrollsinnehavarna bär detta vackra namn. Den som gör det är Ingá Márjá Sarre och hennes skådespeleri får oss översnöade att smälta.
Det som utspelas på scen är en fantastisk kärlekshistoria och det är en riktig klassiker. Den är hämtad ur Snorre Sturlassons kungasaga ”Heimskringla” och handlar om den unge blivande kung Harald Hårfager som blir störtkär i samekungens dotter med det vackra namnet. Han blir så kär och han blir rentav galen av kärlek.
Han vill ha henne med en gång, ligga med henne redan första natten, julnatten. Det går inte Snöfrids pappa med på. Han måste först gifta sig med henne. Det gör han och han lägger svärdet åt sidan, bosätter sig hos samerna och de gör tillsammans i rask takt fyra söner.
Tyvärr leder den fjärde födseln till Snöfrids död och då blommar Haralds galenskap ut. Han lever en tid övertygad om att Snöfrid bara sover, trots likstanken. Hennes ansikte är ju fortfarande så vackert. Först när hans väpnare rycker bort svepningen och blottar den förruttnade kroppen inser han fakta, griper svärdet och blir en vanlig krigisk kung.
Jo, det är en fantastisk historia, men regissören har svårt att ge liv åt den. Det blir en stel framställning där kärlekens låga aldrig tar sig. Folk kliver in och ut, till vänster och till höger. De rör sig inte naturligt och de talar inte naturligt. Det blir teater långt ifrån en verklighet vi kan känna igen och då lockas vi inte in i dramat.
Men så finns där Ingá Márjá Sarre som ett undantag. Hon är behållningen, gör allt rätt och då känns det inte helt fel att se denna pjäs, trots bristerna.