Snart går ridån upp för verkligheten

Inne på Teaterhögskolans scen pågår repetitionerna för fullt. En lång catwalk tjänar som spelyta och längs sidorna där publiken senare ska ta plats ligger kostymer och scenografi i väntan på att tas i bruk.
Läraren Michael Norlind går igenom en scen tillsammans med avgångseleverna. För även om regissören Hilmar Jónsson har sista ordet är det också mycket upp till eleverna att utarbeta scenlösningar. Just nu förbereds en scen där Lisa Jones, spelad av Emelie Strömberg, håller på att krönas till någon slags drottning.
Pjäsen som eleverna valt är Anthony Neilsons Dissocialia, en relativt nyskriven och högst aktuell pjäs om människans psykiska tillstånd och sökandet efter identitet.
- I centrum står en speciell flicka - speciell på många sätt. Hon tar sig an en underlig resa där hon träffar en mängd olika människor och finner sig hamna i en mängd olika situationer, berättar Jónsson.
Mer än så säger han inte.
- Det är ungefär vad som händer. Och när någon frågar mig "vad handlar den här pjäsen om" så menar de två olika saker. Dels vad som händer och förstås också vad det egentligen handlar om. Det sistnämnda är jag inte redo att gå in på - frågan är om jag överhuvudtaget vill det. Varje gång jag gör en pjäs så har jag svårt att prata om vad den egentligen betyder, för det känns som att jag i så fall skulle försöka kontrollera vad publiken ska uppleva. Det är märkligt att man på något sätt förväntas förklara teater, för inom musiken, dansen eller kanske en dikt behövs ju inga förklaringar, säger Jónsson.
Men själv har han i alla fall funderat mycket kring begreppet "normal".
- Det har varit i mina tankar under hela processen. Den här flickan är speciell, och då kommer man in på vad det i så fall innebär att vara "normal". När är man egentligen det, och vem bestämmer? Och när man inte faller under normen - när kliver man i så fall över från att vara speciell till att bli betraktad som sjuk?
Just pjäsens oväntade vändningar och nästan bisarra humor fascinerar Oscar Skagerberg. Han är en av Teaterhögskolans avgångselever som nu gör sin sista föreställning inom skolans väggar.
- Det känns faktiskt spännande att få gå ut i yrkeslivet och praktisera det man lärt sig. Visserligen har alla av oss gjort produktioner utanför skolan, men det ska bli stort att känna att det nu faktiskt är ett yrke på riktigt.
Själv kan han tänka sig att jobba med både film, tv och teater - genren spelar inte så stor roll, menar han.
- Nej, det är själva projektet som är intressant - att det är ett bra manus.
Dissocialia gillar han för det mångtydiga budskapet.
- Det finns en blandning av humor och svärta, men när man läser manuset första gången är det mest humorn man lägger märke till. Det krävs flera genomläsningar för att hitta djupet som faktiskt finns i den. Och det tycker jag att Hilmar är duktig på. Han fortsätter gräva tills han hittar nya saker, han skulle aldrig stanna vid första eller andra lagret.

Snart går ridån upp för verkligheten

Efter snart fyra år på Teaterhögskolan är 2009 års avgångselever redo att kasta sig ut i yrkeslivet. Det gör de med en slutproduktion som har premiär den 21 mars i Luleå. Valet föll på brittiske Anthony Neilsons "Dissocialia" regisserad av isländske Hilmar Jónsson.