Maria Vedin har producerat både mycket och länge. Nyutkomna ”Jag vet att du väntar på mig” är hennes tolfte diktsamling. Dessutom har hon hunnit med att skriva novellsamlingar och undervisa i skrivande vid Luleå tekniska universitet. Också för NSD:s läsare är hon väl bekant, i årtionden har hon skrivit krönikor och kritik i den här tidningen. Jag uppskattar hennes raka, och ibland till och med bitska, krönikor där hon ofta tagit strid för att försvara den fria konsten och den oberoende litteraturkritiken.
När Vedin skriver poesi är det dock en helt annan tonalitet och stil än i krönikorna som är utmärkande. ”Jag vet att du väntar på mig” är en luftig diktsamling. Det är ett diktjag som pratar till ett diktdu. Trots omläsningar lyckas jag inte helt förstå vem som är diktdu. Kanske för att det är jag, kanske för att det är flera personer. Och kanske gör det ingenting, eftersom det trots allt är diktjaget som är det väsentliga i det här verket som handlar om sjukdom, saknad och död: varje liv jag inte räddar har ett pris
harkranken
flodpärlmusslorna
pilgrimsfalken
och du
Det är sorgligt, men ändå känner jag ingen sorg. Kanske för att kombinationen död och saknad är så svår att skriva träffsäker poesi om. Bodil Malmstens ”Det här är hjärtat” var ett undantag. Annars brukar poesi om just saknad efter att någon har dött bli antingen svulstig eller likgiltig. ”Jag vet att du väntar på mig” lutar åt att vara det sistnämnda av de två adjektiven.
Samtidigt är poesin snabbläst, men mångbottnad. Till viss del är den till och med svårbegriplig. Diktsamlingen är alltså inget för nybörjare; den kan nog snarare avskräcka den som inte är en van poesiläsare. Har man svårt att ta till sig det som står mellan raderna bör man låta bli att läsa ”Jag vet att du väntar på mig” eftersom man nog inte får ut så mycket av verket i så fall.
Eller så tar jag fel. Kanske kan även de poesiovana få ut något av Vedins diktsamling, för något som inte är svårbegripligt är miljöbeskrivningarna. Alla får väl en bild i huvudet av följande rader: skolbussen är på väg
med argbiggan mobbaren alkisen
narkomanen hustrumisshandlaren
pissruskan och självmördaren ombord
som porträtt i en levande tarotkortlek
Och lyrik som får oss att se bilder i huvudet, som vi annars inte skulle ha sett, har lyckats. Även om den inte får oss att se något ur en ny vinkel, eller på ett nytt sätt. ”Jag vet att du väntar på mig” är inget livsförändrande verk, men hur mycket poesi är egentligen det? När någon nära oss dör förändrar det våra liv. Litteratur som behandlar döden gör det sällan.