Karin Smirnoff skriver som ingen annan, omedelbart och utan omvägar. Dessutom har hon något att berätta. Hennes första berättelse ”Jag for ner till bror” nominerades till Augustpriset och utsågs nyligen av Bokhandelsmedhjälpareföreningen till 2018 års bästa bok.
Debutboken handlade om hur janakippo for ner från Luleå till födelsebyn Smalånger, till familjegården och fick sin försupne tvillingbror på fötter. Han, som hon uttrycker det, med det feta striphåret och de rödkantade albinoögonen.
I ”Vi for upp med mor” sätter sig janakippo och bror i jeepen och åker till mammans hemby Kukkojärvi, en påhittad by i norra Norrbotten. Där ska hon begravas.
I Kukkojärvi råder en sträng religiositet i ”Gemenskapen”. Nästan hela byn är ansluten, männen bestämmer, kvinnor är underlydande barnaföderskor. Musik, dans och konst är synd och förbjudet. Däremot inte liderliga pastorer.
Janakippo och bror blir kvar en tid i Kukkojärvi. Hon i ständig konflikt med ”Gemenskapen”. Hennes bror ansluter sig, blir nykter och lycklig. För en tid. Mammans outredda bakgrund sipprar fram och varför hon fördrivits från sin hemby och fött en dotter som intagen på Furunäsets mentalsjukhus i Piteå.
Även om laestadianismen aldrig nämns vid namn påminner Karin Smirnoffs beskrivning av Kukkojärvis ”Gemenskapen” om denna lutherska väckelse. I den finns inget gott, bara ont.
Det som skiljer den första boken är att vi nu kommer huvudpersonen janakippo närmare och hennes förhållande till bror. Eller som hon skriver: ”Han var mer än en bror och mer än en tvilling. Han var fastvuxen i mitt eget kött. Ju mer han stretade för att komma loss desto värre stramade vävnaden.”
Janakippo är bara fäst vid sin bror, bara där finns kärlek. Förhållandena med män har hon bara för sexuell tillfredsställelse. Ofta med män som det är obegripligt att hon väljer: ”Och den där jävla john som slår den han älskar och smeker den han aldrig älskat och smsar mig att han inte kan leva utan mig. Jag är så förbannat trött på allt och alla.”
Karin Smirnoff skildrar också det som lockar till leende och skratt. Hon beskriver hur ”Gemenskapen” ska ordna en man åt janakippo, hur pastorskan lockar henne till ett samkväm och säger: ”Du ska sitta vid det högra långbordet tillsammans med personer i samma situation som du. Vilket är frågade jag. Ogift utan barn ledig för äktenskap.”
Det är underhållande läsning. Sedan bör läsaren gärna ha ett litet förråd av västerbottniska och pitemål. ”Hondenna”, ”flänna” och ”grinut” gäller det att kunna tyda.