– Jag skriver av lust. Mitt intresse för historia har funnits sen jag var nio år. Då var jag i Paris med min familj och fick se en souvenirdocka. Ni vet där dockorna i plastburk som många köpte med sig efter resor. Jag blev förälskad i Marie-Antoinette och sedan dess har jag intresserat mig för historia.
Anna Laestadius Larsson har varit en av de journalister som har skrivit om ojämställdhet och kvinnors villkor i Aftonbladet, Svenska Dagbladet och i Magasin/Amelia.
Men en dag kom en undersökning av vilka personer som finns nämnda med namn i de fyra vanligaste historieböckerna som används på högstadiet och gymnasiet.
– Det fanns 930 namngivna män och 62 namngivna kvinnor i läroböckerna som nästan alla svenska elever använde i skolan.
Då började Anna Laestadius Larsson att skriva sin triologi om 1700-talets Sverige. I den fiktiva historien använder hon riktiga kvinnor och deras liv som en ram till romanerna.
– När jag skulle börja skriva så föreslog min man att vi skulle åka till solen för att han skulle kunna spela golf när jag skrev. Vi hamnade i södra Spanien. Jag satt i värmen och kom ingenstans med mitt skrivande så jag föreslog att vi skulle åka till Picassomuseet i Malaga för att jag skulle få kreativ inspiration.
Det var inte Picassos konstverk som öppnade Anna Laestadius Larssons kreativitet utan det var Hilma af Klints enorma bilder. Utställningen var den som tidigare hade visats på Moderna Muséet i Stockholm.
– Jag bestämde mig redan då 2013 att jag skulle skriva en roman om Hilma.
Hilma af Klint föddes 1862 i en officersfamilj. Hon var en av de kvinnor som fick studera under 1880-talet på konstakademin, på fruntimmersavdelningen.
Hon målade landskap, porträtt och gjorde illustrationer. Men hennes själ var fylld av en längtan efter att nå de högre andarna. Hon var en del av det vi idag kallar teosofism. Hon var medlem i en grupp som de kallade De fem. De var fem kvinnor som genom andliga övningar försökte nå vägledning och kunskap genom olika spiritistiska övningar.
Under tio år försökte De fem bevisa andevärlden under möten varje vecka. Det blev 26 000 sidor med anteckningar om vad de uppfattade som livsråd.
Efter att ha försökt finna en väg framåt genom att nå andarna i ett vattenglas under flera år fick Hilma sin livsuppgift att måla andarnas budskap.
– Hon säger själv att det var andarna som förde penseln men det finns spår av verktyg i pappret som visar att målningarna var planerade.
Tack vare att en av De fem var en rik arvtagerska fick Hilma af Klint tillgång till färg, duk, papper och tid att måla. Hon gjorde Tempelmålningarna 1906-1915. Sammanlagt finns det 1200 verk bevarade.
Hilma af Klint insåg att hennes bilder inte skulle bevaras om inte någon tog över ansvaret för dem. Inget museum, ingen samling ville ha bilderna men en dag kallar hon sin brorson Erik till ateljén ute på Munsö i Mälaren och han får se målningarna för första gången. Här börjar romanen om världens första abstrakta konstnär.