Alla sova djupt i byn en smällkall natt men Överstinnan är vaken. Hon är närmare 90 och minns allt som hänt i detalj, men den enda glädje livet gav, tänker hon nu, ”är att det aldrig kommer åter”.
”Överstinnan” är också titeln på finska Rosa Liksoms senaste bok som nu ges ut i fin svensk översättning av Janina Orlov. Liksom heter egentligen Anni Ylävaara.
Överstinnan tillhör en av det finska Lapplands rikaste bondesläkter men har också samiskt påbrå och svensk adel i sin släkt. I barndomen är hon scout och får lära sig att tro på ”den heliga treenigheten”, det vill sova ”hem, religion, fosterland”. Hon blir sedan lotta och får utfodra karlar och plåstra om sårade.
Själv blir Överstinnan tidigt fascist och tror på ett utvidgat, ariskt Finland. Hon dyrkar Hitler, blir våldtagen på en festival, gifter sig med en bonde, skiljer sig lika kvickt innan hon länge lever som Överstens hålldam. Då skriver hon plötsligt en ödemarksbok på två dygn och den får fin kritik.
Formen är fyrkantig, tycker jag. Överstinnan tänker tillbaka på sitt liv. En sådan text borde ju gå inåt, i uppkörda eller lösa spår, sladda, fastna, älta och djupna. Men monologen verkar vara riktad till en okänd lyssnare, en som inte vet ett skvatt om hennes liv. Varför skulle hon sitta där i ensamheten och berätta sådant som är självklart för henne själv?
Det hela liknar stundom en katalog av namn, grader, intriger, repliker, slag, möten, parader, fester och allt återges noggrant, nästan som i bokföring. Texten fastnar bitvis i den dokumentationen.
Men boken fungerar kanske bättre för en finländsk publik. Den skärskådar ju den egna historien men ur ett nazistiskt perspektiv och med ett mer svavelosande språkbruk.
Liksom lär ha haft en finländsk författarinna som förebild men innanför de ramarna har hon uppfunnit handlingen och både Quisling, en gråtande Speer och en trasig och luggsliten Hitler dimper ner i berättelsen.
Bäst fungerar egentligen porträtten. De är skarpsynta om än alltid drastiska, också om de drar åt karikatyren. Den gamla kvinnan var ”krum som en utbrunnen tändsticka”, skriver Liksom i en av många pricksäkra bilder.
Samlivet med den mycket äldre Översten börjar med stark förälskelse, lycka och erotisk utlevelse. Men när det stora kriget är slut börjar han förtrycka och misshandla henne våldsamt och allt brutalare, han slår, ber om förlåtelse och slår igen, Till slut hamnar hon på sinnessjukhus och där vänder det långsamt.
En sinnlig och stark kärlek till den lappländska naturen löper som en axel genom hela berättelsen, en sorts tröstande lovsång till det karga och öde landet.