Det började, för att använda Mikael Wiehes ord, med en skakning på nedre däck. Huruvida jag sedan kände mer häpnad än skräck är omöjligt att avgöra. Vad som däremot bortom allt rimligt tvivel stod bevisat var detta: Justin Bieber hade landat i Luleå.
Den kanadensiske superdupermegastjärnan, musikern, multimiljonären och lebemannen hade spelat på en festival i Norge. Efter shoppingrunda på friluftsaffär i Stavanger (sovsäckar och långkalsonger för 90 000 norska!) satte sig Bieber och hans anhang på privatplanet och flög till Luleå, allt enligt en norsk tidning.
Och här landade han i torsdags.
Sen barkade allt käpprätt åt Gehenna.
Oooo, hade Bieber kommit hit för att gå på BBB? Skulle han ut till Kluntarna? Ville han åka skidor i Gränsen? Kanske fiska i fjällen? Skulle han bosätta sig i den där gamla samiska offergrottan i början av Tarradalen, odla frodigt skägg och tillbringa resten av sina dagar som eremit medan han bjöd förbipasserande fjällvandrare på visdomsord i strilregnet? ”Together through the storm, there’s nothing like us”, kanske han skulle mumla lite otydligt, innan han började kasta rengnagda lämmellår på fjällvandrarna tills de avlägsnade sig.
Vars var Bieber? Vad gjorde Bieber? Vem hade sett Bieber, tagit i Bieber, luktat på Bieber eller lite i förbifarten gnidit sig mot Bieber för att någon gång i framtiden kunna använda utvecklad genetisk forskning och framställa Biebergener av Bieberdoften och sedan avla små Bieberbarn på Garvaregatan, Lostigen eller Björkelund.
Länet var bieberusat och jag kände mig som den enda nyktra personen på festen.
Eller möjligtvis som ordningsvakten. Ta ett varv, Norrbotten – eller gå hem och lägg dig.
Jag har alltid hävdat att det är något speciellt med det här länet, från Haparanda till Nasafjäll, från Jävre till Koltajärvi. Att det finns en norrbottnisk sinnesstämning, ett lugn, en värdig acceptans av allt som världen och Stockholm kastar på oss. Tro fan det. Våra förfäder har slitit på fjäll och i skog, i gruvor, längs järnvägar och älvar med kvidande lederna och skinnflådda nävar. Våra anmödrar har fostrat ungar med ena handen, förlöst kalvar med den andra och samtidigt svedjat skog, plöjt sten ur åkern, slagit myrstarren och slaktat grisen. Allt vi fått har vi gjort själva – och väldigt lite av det vi skapat har vi fått behålla.
Så. När en sprätt från utlandet åker upp till Harads för att bo i en trädkoja blir vi inte imponerade.
Vi. Blir. Inte. Imponerade.
Okej?
Det finns en sedelärande historia om när en före detta NSD-journalist träffade Bob Dylan. Det var på Sarajevo-OS 1984, han klev in i hissen på hotellet och där stod en snubbe som var bekant. Journalisten sneglade en gång, två gånger, han märkte att killen börjar bli lite besvärad men sneglade en tredje gång. Då gick det upp ett ljus.
"Jag känner igen dig!"
Bob Dylan suckade.
"Det är du som är George Best! Får jag bjuda på en grogg?"
Det fick han, trots – eller kanske tack vare – att han inte kände igen Dylan.
Om, jag säger om, du till exempel sitter på ett rävpass och Bieber cyklar förbi med vilsen blick och letar sina fans är det på sin plats att bjuda stackaren på en kopp kaffe, kanske rent av med gök om du har en över. Känner du igen honom kan du med fördel låtsas som att du inte gör det.
Men.
Under inga som helst omständigheter åker du dit, lägger dig i ett slysnår och hoppar fram för att krama honom där han iförd shorts (TROTS LÅNGKALSONGER FÖR NITTIO TUSEN! NORSKA!) kommer cyklande.
Uppfattat?
När jag var ung (damn right, jag spelade det kortet) gjorde vi i alla fall nytta på vår fritid. Vi jagade skeppsråttor som invaderat byn när det började dumpas slaktavfall på soptippen i Avan. Vi plockade sten på åkrarna. Vi gallrade i både morots- och jordgubbsland, ofta på obekväm arbetstid – och om vi för ett par timmar satte oss på våra högst måttligt trimmade mopeder och försvann bort i en fantasivärld för lite kändisjakt så gjorde vi ändå vårt bästa för att vara samhället behjälpligt.
Inte fan jagade vi något jävla popsnöre.
Vi jagade Åmselemördaren Juha Valjakkala.