Ett barn skriker till och min pappas ansikte drar ihop sig som ett russin. Ett tag tror jag att han försöker vända sig själv avig. Längre bort på det öppna torget visar en försäljare upp sina varor för förbipasserande. Tror det är halsband. De flesta viftar hastigt mot honom med handen som om de falska smyckena vore äkta flugor. Vi har rört oss ungefär en meter per halv flaska vatten, absolut inte mer, och det är än ett par liter kvar innan vi är framme. Det är en kamp både mot tålamod och mot kiss, en kamp för att få se världen.
Eiffeltornet i Paris byggdes, tro det eller ej, till världsutställningen 1889 och inte för att turister skulle ta knasiga bilder till sin Instagram. Tornet var länge världens högsta, högre än skorstenarna på stålverket och högre än tennisveckan i Båstad och bara något lägre än mina förväntningar. I veckor hade jag längtat efter det här, egentligen inte alls lika mycket efter att resa till Frankrike eller äta baguette, inte efter kontinenten som sådan eller efter en atmosfär skapad av konstnärer och precis fimpade Gauloises.
Mycket gott kan man säga om oss norrbottningar men historiskt sett har vi då inte varit vana vid, eller särskilt bra på, att köa. Vi bara kör raka vägen till jobbet. I värsta fall ett rödljus eller en rondell mest för syns skull. Bostadsköer har varit science fiction och läskedrycker av alla det slag har vi ordnat själva så inte ens på Systemet har man tvingats trängas. Så när vi äntligen kommer fram till hissdörren vid ben nord ser jag min pappas ansikte skina upp som om han blivit frälst. Min farbror sträcker armarna i skyn. Halleluja!
Hissen tar oss så sakta upp till första våningen, av totalt tre, och mycket snabbare än så ökar pulsen i mitt bröst. Det är trångt här inne, på gränsen till klaustrofobiskt, men hela upplevelsen får i alla fall oss barn att inte tänka på svettiga tyskar och knakande stålvajrar. Vi kliver ut och våra föräldrar - min pappa och min farbror, ni vet de som i slutet av kön såg Gud – hade nu fått syn på nästa hiss som konstigt nog ingen väntade vid och jag hör hur de självsäkert skriker ”sortie betyder upp, kom snabbt barn!”. Hissdörrarna går igen och när vi med hissen från våning ett, 53 meter upp, efter minst tre timmar i kö, sakta börjar sjunka mot markplan igen går solen i moln.
Mer än 20 år senare, och i förra veckan, står jag där igen. Försäljarna kränger selfiepinnar nu men annars är det mesta sig likt. Jag frågar min flickvän om hon vill åka upp och det vill hon gärna men jag ljuger och säger att det är alldeles för lång kö. I själva verket handlar det om något helt annat och det inser jag först nu. Sensmoralen med hela den här berättelsen är att det viktiga i livet inte är att nå sina mål, det viktiga är att skapa minnen. Och att norrbottningar inte är så bra vare sig på att köa eller på franska. Vi cyklar vidare och precis då kommer solen fram. Jag vill inte upp i tornet längre. Jag vill bara minnas.