Graham Coxon vrider upp tempot på åttonde soloskivan A + E. Med dubbla postpunkmattor till höger och en dos electronica till vänster tar han ett rätt stort kliv bort från 2009 års The spinning top. Ångbåtstutor och skrammel till trots är detta ett sjukt monotont album. Jag vill bara stänga av, och det är så att säga inget gott tecken. Bästa låten är Ooh, yeh yeh, men den bryter å andra sidan helt av mot resten av skivan.
I sommar har Coxon fullt upp med återförenade Blur. Hoppas han hittar ny inspiration där.