Hanne Brenna och Christophe Kure
vittnar om en tuff men lärorik tid som covidstädare. "Jag är glad att jag fick vara med och hjälpa vårdpersonalen den här tiden" säger Hanne Brenna.
Det är en disig torsdagseftermiddag mitt i februari. Anders Tegnell varnar för en tredje smittvåg av coronaviruset. Muterade varianter har redan upptäckts. Dubbelt så många fall av smittade har konstaterats i Luleå. Lokalvårdaren Hanne Brenna har precis avslutat ett långt arbetspass på Sunderby sjukhus, avdelning 61, som tidigare var intensivvårdsavdelningen för de svårast sjuka coronapatienterna.
Nu har den övergått till medicinavdelning igen men lika hektiska dagar för det.
– Jag jobbade över lite igår, så vi har gott om tid till intervjun, säger Hanne och lotsar oss vant genom korridorerna.
Trapporna är många och ringlar sig oändliga. På sjukhusväggarna hänger lappar som påminner patienter och personal om vilka rutiner det är som gäller i sjukhusets lokaler. Munskydd på, tvätta händerna och håll avstånd.
Hanne hälsar glatt på alla hon möter.
– Det är nästan större risk att bli smittad på bussen till jobbet än här, säger hon som trots att hon jobbat i en smitthärd för ett virus ingen visste något om aldrig känt rädsla för egen del.
– Jag vet exakt vad som krävs för att gå in till en avdelning med coronapatienter, det är dubbla förkläden och masken på som gäller. Jag har själv inga underliggande sjukdomar och känner mig trygg med att alla följer riktlinjerna, säger den 24-åriga lokalvårdaren.
Korridoren ter sig oändlig. "Det är många moment som måste gås igenom innan man kommer in på avdelningen", säger Hanne Brenna.
Intill lunchrummet möts hon av kollegan Christophe Kure, "Chris". Han jobbar på cima, covid-intermediärvårdsavdelningen. Avdelningen där dagens coronapatienter vårdas. Efter flera års erfarenhet som lokalvårdare på infektionsavdelningen var det för honom självklart att fortsätta på cima.
Han berättar om en tuff tid med värk i både kropp och själ.
– En smitta är en smitta. Det är samma procedur och kemikalier men det är klart att jag var extra noga i början då ingen visste vad det egentligen var för något och hur det smittade. Jag fick bilder i huvudet av hur det var på sjukhusen i Italien, Frankrike och Spanien.
– Patienterna som låg därinne hade dödsångest. I perioder har det varit tufft att se så mycket allvar och lidande, fortsätter han.
Hemma väntar hans familj. Mellan arbetspassen är det hämta och lämna barnen på skolan som gäller.
– I somras jobbade jag två-tre timmar övertid varje dag. När jag kom hem var jag så trött att jag bara sov. Jag har fått problem med värk i axlar och rygg, fortsätter han.
Det gäller att vara snabb i både steg och tanke. "Viktigast är att inte ta med smittan ut" förklarar Christophe Kure.
Nu ska de två regionanställda lokalvårdarna leda oss mot det rum dit ingen annan får vistas, förutom personal och de svårast sjuka. Chris arbetsplats, cima.
Korridoren dit ter sig längre än den är och tystnaden är bedövande. På höger sida susar en bår med en patient förbi.
De drar en städvagn med ett hundrapack plasthandskar, ansiktsmasker, skyddsoveraller och desinficeringsvätska. Ett enda snedsteg och smittan kan vara utom kontroll.
Fast beslutna att bekämpa viruset. "Vi har gjort allt vi kan för att hjälpa både vårdpersonal och patienter", säger Christophe Kure.
Här gäller det att vara snabb i både steg och tanke.
– Det är många moment som måste gås igenom innan man kommer in på avdelningen. Det kan dessutom finnas andra smittor där inne utöver coviden. Det kan vara multiresistenta bakterier och de ska vi också ta hand om på rätt sätt, förklarar Hanne.
– Man måste tänka mycket; hur man tar på sig, hur man tar av sig, att inte lämna allt kvar i salen. Att inte ta med smittan ut, fortsätter Chris.
– När ett arbetspass är avslutat måste man mellan alla masker som tas av använda handskar, då det ska spritas mellan varje del, förklarar Hanne som precis klorat av sin egen mask.
Handskar, handsprit och skyddsmundering. "Det ska spritas mellan varje del", förklarar Hanne Brenna.
Utöver städningen har de dessutom hjälpt sjukvårdspersonalen med andra sysslor.
– Vi har gjort allt vi kan för att hjälpa både vårdpersonal och patienter. Bland annat har vi gått med blodprov och gett patienterna frukost, säger Chris.
Hanne Brenna gör sig redo. "Masken sitter som en sugpropp. Filtret väger en del, så det kan bli jobbigt efter ett tag. Vi är ändå inne där några timmar, flera dagar i vecka."
Hanne drar sig till minnes alla tårar hon sett rinna.
–Vi kan inte hjälpa alla men vi kanske kan bidra med fem minuter till annat snack som ”nu har solen tittat fram, visst är det härligt?”, säger hon.
–Vissa dagar har varit tuffa när man åkt hem men jag har fina kollegor och chefer, så man kan prata av sig och byta erfarenheter, fortsätter Hanne. Chris håller med.
Korridoren närmar sig slutet. Några meter bort skymtar en kollega. De stannar upp, räcker upp en hand och utbyter ett leende.
Utöver städningen har de hjälpt vårdpersonalen. "Bland annat har vi gått med blodprov och gett patienterna frukost" säger Christophe Kure.
Men vid ingången till den så kallade slussen tar det stopp, längre än så får vi inte gå. Det enda som hörs är bruset av en fläkt som knappast gör luften lättare att andas. Längs väggen hänger skyddvisir på rad. På ett av dem står det "Hanne" med ett hjärta ritat bredvid.
– Slussen kan man säga är en mellanlandning, där man tar på sig mask och förkläde innan man kliver in på avdelningen. Det är också hit man kommer efter man varit inne på avdelningen och spritar av allting rent, förklarar Hanne och virar om sig ett förkläde i tunt pappersmaterial för att visa hur det kan se ut.
"I somras jobbade jag två-tre timmar övertid varje dag. När jag kom hem var jag så trött att jag bara sov", säger Christophe Kure.
Maskerna på och de är redo. Genast blir det svårt att höra vad som sägs.
– Ibland kan det vara svårt att andas, säger Chris.
– Den sitter som en sugpropp. Man måste tippa ner huvudet för att se vart man ska. Filtret väger en del, så det kan bli jobbigt efter ett tag. Vi är ändå inne där några timmar, flera dagar i veckan, förklarar Hanne.
Något som gjort det svårt att ge tröst till de svårast sjuka.
– Då får man använda teckenspråk, gestikulera och vara så tydlig som det bara går, säger Hanne.
"Vi kan inte hjälpa alla men vi kanske kan bidra med fem minuter till annat snack som ”nu har solen tittat fram, visst är det härligt?”, säger Hanne Brenna.
Hanne, som är klar för dagen, har svårt att lämna jobbet i tankarna.
– Kanske är det någon som behöver hjälp, här finns alltid något att göra.
I morgon är hon ledig. Kanske ska hon ut och rida i skogen med islandshästen Kvedja.
– Det är mitt sätt att koppla av efter en lång dag.
I framtiden vill hon fortsätta jobba med människor, kanske som ridlärare eller börja studera psykologi. Men tiden som covidstädare kommer alltid finnas kvar i tankarna.
– Här kan patienter ligga inne länge, ibland har de respirator. Vi har lyckan att bara kunna sprita av oss, byta om, sätta oss på bussen och åka hem. Det ger en perspektiv på livet, säger Hanne.
Ingången till den så kallade slussen, längre än så får vi inte gå. "Ibland kan det vara svårt att andas", säger Christophe Kure som tagit på sig skyddsmasken.
De hoppas att fler ska inse betydelsen av deras arbete under pandemin.
– De flesta kanske bara ser en mopp på golvet. Men det är ett viktigt jobb vi har och det tror jag inte man förstår till fullo innan man utför det, säger Hanne.
För Chris väntar ytterligare ett arbetspass på cima, sedan hem till familjen. Imorgon väntar nya smitthärdar att kväva.
Någon rädsla existerar inte. "Större risk att bli smittad på bussen till jobbet än här", tycker Hanne Brenna.
– Generellt sätt tror folk att man är en "städtant" men de vet inte allt som ligger bakom.