Strax före millennieskiftet slog Kerstin Ekman ner nya bopålar i norra Roslagen. Katrineholm, Stockholm, Valsjöbyn, Ekman har provat olika biotoper, likt blåsippeplantorna som, införda söderifrån, inte växte i Jämtland. Metaforen att rota sig, trivas, och att flytta/flyttas, verkar relevant för författaren, och det går inte att ta miste på att känslan för naturen och att leva med naturen är äkta. Stråk av denna koppling syns givetvis i många av Ekmans verk.
Hur gick det då för blåsippan från Katrineholm i Roslagen? En ambivalens visar sig. Passar man in? Vill den ursprungliga växtligheten ha en? Priset för att bli accepterad kan vara att inte kritisera, utan anpassa sig. Samtidigt behövs det gallras och röjas.
Vad händer då med den orörda naturen? Kan fastighetsägaren sova med gott samvete? Slutsatsen verkar vara att jordbrukaren och markägaren behöver sköta sina marker, för att hålla odlingslandskapet och dess biologiska mångfald levande.
Svårt att säga emot det.
Nu är inte ”Gubbas hage” någon stridsskrift i stil med Rachel Carsons ”Tyst vår” (1963). Däremot innehåller de essäliknande texterna många inslag av upprop som pekar på hur artrikedomen i Sveriges hagmarker minskar. Men lika ofta pendlar texterna till att handla om inslag ur Ekmans egen historia, och lite grann från den nu så gödselhögsdoftande akademin. Historiska tillbakablickar som visar på hur tänkare och författare från tidigare århundraden resonerat kring bandet till naturen är också flödigt förekommande.
Flera av texterna har krönikekaraktär istället för essä, och det drar ner betyget för boken som helhet. Frågan är vad läsaren ska vaska fram ur allt det stoff som Ekman presenterar här. Författarens skrivprocess, avslöjad av författaren själv? Givetvis intressant. Hur ”platsens stämning” kan vara en egen medspelare i ett narrativ, vilket ju också syns i flera av Ekmans böcker? Givetvis intressant.
Men varför är ”Gubbas hage” så tråkig? Ekmans språkliga stil är obruten. Bilderna och berättelserna från det lilla revir som hon odlat i ett par decennier är tydliga och rikhaltiga. Boken avrundas förvisso med att vi måste respektera djurens rätt, vilket knappast går att emotsäga.
Ett av författarens gissel är att inte kunna koppla bort sin självmedvetenhet, och blicken på vad som är ”stoff”. Tyvärr ger ”Gubbas hage” intrycket av att vara självmedveten från början av de första stakpinnarna runt hagmarken. Som om: ”Det här som jag upplever nu ska jag skriva om.” Mixen av filosofiska/reli-giösa resonemang i det rent naturbeskrivande låter mig ana en redaktionell inblandning, en paketering av något slag, vilken gör det hela lätt att bortse ifrån, även om budskapet i sig är lika aktuellt som någonsin.