Marie Lundberg på Hushållningssällskapet säger att det är viktigt att lantbrukarna blir fler. Norrbottens försörjningsgrad är nere på ungefär 20 procent nu.
Norrbottens försörjningsgrad är nere på ungefär 20 procent. I 30 av landets 290 kommuner produceras inte mer mat än vad som skulle räcka till de egna invånarna i en vecka. Det visar statistik som Hushållningssällskapet tagit fram.
– Varje kommun behöver jobba med frågan om etableringar kring åkermark, ser man det som en resurs att expandera? Man kanske inte ser vikten av den här frågan, men marken är förbrukad för all framtid. Uttrycket "det tillverkas inte mer åkermark" ska man tänka på, säger Marie Lundberg, affärsområdeschef Lantbruk och landsbygd på Hushållningssällskapet Norrbotten Västerbotten.
Hon uppger att antal lantbruksföretag är på en "extremt låg nivå".
–Det finns många drivna och kunniga unga jordbruksföretagare men vi behöver bli ännu fler. Vi måste se andra lösningar än den klassiska "ärva gården".
Hon nämner inflyttade lantbrukare från andra länder, hobbyjordbrukare och utarrendering av lantbruk till nya brukare som exempel.
Hon menar att det går att odla betydligt mer spannmål i Norrbotten än vad som görs i dag, och många fler grödor som potatis, morötter och bär.
– På grund av klimatförändringar har vi i dag två veckor längre växtodlingssäsong än vi hade för cirka 30 år sedan.
Hon poängterar hur viktigt det är att välja lokalproducerat:
–Vi måste aktivt välja produkter som är odlade i Norrbotten. Kommunerna måste göra sina upphandlingar så lokala företag kan leverera. Man får dra sina små strån till stacken.
Något som i allra högsta grad är viktigt för Anna-Carin Sundqvist, ägare till Avans gårdbutik där hon säljer kött, skinn och garn från de egna fåren.
Vår är lamningssäsong och ladan är full av små lamm som nyfiket tittar fram bakom sina mammor. Vanligtvis består besättningen den här tiden på året av omkring 80 lamm och 40 tackor.
– Folk blev väldigt patriotiska under pandemin och förstod att gynna det lokala. Men sen kom lågkonjunkturen och då blev det en liten nedgång vilket man kan förstå, säger hon.
"Det är i dagsläget lika osäkert att driva en gård som en restaurang", säger Anna-Carin Sundqvist.
Djurens foder är lokalproducerat, ullen skickas till spinning till ett filtmakeri i Hälsingland som är det nordligaste spinneriet i Sverige. Hon började tidigt med att sälja egna köttlådor direkt till kund och på rekoringar, försäljning då bönder får beställningar via nätet och möter upp kunden för överlämning av varor. Rekoringar har blivit populärt på senare år.
Hon hade planer på att utveckla antalet får innan lågkonjunkturen men de planerna får stå tillbaka ett tag. Istället utvecklar hon kursverksamheten och hantverkandet.
– Skinn är lyxkonsumtion så jag ligger lågt just nu. Foderkostnaderna är jättedyra.
Vad säger du om fler bönder startar verksamhet?
– Kul att få fler kollegor, de kan kanske till en början framstå som konkurrenter om kunderna, men i långa loppet hjälper vi varandra att göra reklam för produkterna vi säljer.
Vad är den vanligaste missuppfattningen om bönder?
– Jag tror inte många förstår att det är ett företag som många andra, att även bonden måste sitta mycket med pappersarbete. Många tror säkert att det är ett enda romantiskt lyckorus. Ja, det är ett fantastiskt jobb. Men det är nog inte många som förstår vilket hårt arbete det är, vilket mod som krävs och vad man måste offra och avstå från.
På besök hos fåren i Avan.
Men vad händer om en större kris väntar? Anna-Carin Sundqvist säger:
– Jag skulle tro att många inte får ihop kalkylen om man inte kan höja priserna. Allt annat ökar i pris, som diesel och foder, och även bönderna måste öka priserna. Det är en balansgång, är priserna för höga får man inte sålt. Och då är det en utdöende bransch.
– Man kanske får tänka att man äter kött färre dagar i veckan men att det då är lokalproducerat. Jag hoppas konsumenterna köper det i den mån de kan. Vill vi i Sverige vara självförsörjande via lantbruksföretagen i kristider måste konsumenterna stötta oss även i vanliga tider.